Bubbelhoppning uppmärksammades i SR den 4/7 genom en intervju med Emma Stenström på Handelshögskolan. På skolan lär hon länge varit en humanismens röst. Fenomenet bubbelhoppning har uppmärksammats de senare åren genom en rad artiklar i media. I en artikel i Akavia Aspekt 5/4 2022 sägs följande. "– Syftet är att deltagaren ska vidga sitt perspektiv. I vårt dagliga liv styrs vi mycket av vår sociala identitet, alltså den bubbla vi lever i, och den påverkar vårt tänkande. Genom att bygga bryggor till andra människors bubblor får vi möjlighet att lyssna, ställa frågor och få nya infallsvinklar – och fundera på vilka vi är, säger Emma Stenström, docent på Handelshögskolan i Stockholm."
Uppenbart finns det forskning och undersökningar som stöder och slår fast vikten av att vara öppen för andras värderingar, erfarenheter och uppfattningar. Upptäckten av sådant som förenar över olika grupptillhörigheter vidgar vyer och säkerligen också, om det blir djupare insikter, även livskvalitén. På sätt och vis återfinns mycket av det som samlats under bubbelhoppningsbegreppet i många sammanhang. Bara ordet bubbelhoppning är klatschigt och lätt att minnas gör att det kan te sig en smula trendigt och aningen förenklat. Icke desto mindre kan de flesta vinna insikter genom att "bubbelhoppa".
Men visst finns det begränsningar. Objektiva motsättningar och konflikter löser man inte med att nu och då överskrida sin egen bubbla. I avtalsförhandlingar eller i Ukraina eller Gaza lär bubblor på andra sidan fronterna knappast locka. Då ter sig hoppningar som smått idealistiska och godhjärtat optimistiska. Vilket jag tanklöst säger utan att vara insatt i forskningen och teorierna bakom bubbelhoppning.
De enkla övningar som Emma Stenström gör med sin elever påminner i mångt och mycket om det som varit i svang i decennier i form av värderingsövningar. I kyrkans sammanhang har värderingsövningar varit ett stående inslag under konfirmandundervisning och -läger. Särskilt tydligt blir det när deltagarna ska gruppera sig i rummet kring en linje. Tänk att ha fått välja på att helst vara en ballong eller en träkloss eller att ha hund eller katt! Kanske valet var att tänka och placera sig utifrån orden värnplikt och pacifism, ökad konsumtion - miljöansvar osv.
Att vara kristen och tillhöra en församling är på ett sätt en ständig bubbelhoppsövning. Församlingar uppmanas ibland i gudstjänsten att inte vara i sin bubbla, att stanna kvar på förklaringsberget, utan att ge sig ut i världen för att tjäna. Vittnesbördet innebär, i motsättning till populära övertygelser, sällan att övertyga och påstridigt försöka omvända andra utan i att vara öppen, lyssnande och en bra medmänniska. En närvarande Jesu lärjunge. Mötet och samtalet med andra uppmuntras.
I kyrkan finns och understöds samtalet och mötet med andra ständigt i ekumenik, i religionsdialog och i öppenhet för samhällets olika aktörer. Där finns samtalsgrupper, bönegrupper och studiecirklar som alla sträcker sig mot kunskap och vidgade vyer. Internationalismen har varit ständigt närvarande genom mission och genom samhörigheter med kyrkor och samfund över hela världen där kulturskillnader och värderingsmässiga olikheter blivit en påminnelse om att både kyrkan och världen är större än vår egen inhemska lilla lokala församlingsbubbla.
Radioprogrammet jag började med var en utfrågning av Emma Stenström som Johan Wester stod för. Intressant att lyssna på var det, så gör det:
<iframe title="Inbäddat innehåll från Sveriges Radio" width="100%" height="150" src="https://sverigesradio.se/embed/episode/2398430" frameborder="0"></iframe>
(Credit by association? Emma är min kusin.)
