Jonas och Musses religion finner tydligen vänner. Särskilt sådana som tycker programmet är roligt, humorfyllt och insiktsfullt. I kvällens program var gossarna på besök i Jainismens trakter. När en religionsutövare beskrev hur han rycker sin kroppsbehåring med viss regelbundenhet kommenterades det av en av programmakarna med att han minsann befriar sig från näshår. Roligt?
Och frånvaron av toalettpapper på rummet fick en mer anal kommentar. Kul?
I Kyrkans Tidning hoppas Brita Häll ännu på att programmen skall arta sig. Hoppas hon får sin önskan uppfylld. Jag har som läsarna förstått givit upp. Det har fått någon att utnämna mig till fullständigt humorbefriad och till att vara utan insikt vad gäller barns religionskunskap. Därtill ger personen upp för alltid läsning av den här bloggen, som personen ändå bara råkade ramla in på. Men det gör inte så mycket kan jag tänka. Kvar finns ju Jonas och Musses religion som kan lysa upp kvällsmörkret med sin sprakande vitterhet och illuminerande replikföring.
11 oktober 2007
Politiska partier med vacklande tro
Statsminister Reinfeldt har i en TT-intervju berört politikens engagemang i Svenska kyrkan. Han avser att ta kontakt med andra partier för att diskutera frågan. Ett sätt att hantera det kyrkliga engagemanget är att inte utesluta moderater ur partiet för att de i kyrkans val ställer upp för andra, och får man förmoda opolitiska, listor. Därmed öppnar han för att politiken och politikerna kan finnas kvar - men inte under partiets fanor.
Reinfelt har delvis rätt. Politiska partier ska inte styra en kyrka. Åtminstone inte så länge de inte står bakom det kyrkan står för. Enklaste lackmustestet är trosbekännelsen. I kyrkan företräder de politiska partierna genom platser i kyrkomötet och kyrkostyrelsen kyrkans bekännelse och tro. Men partierna kan väl inte i längden leva med maktgivande men dubbelmoraliskt kappvänderi. Hur trovärdigt är det att partierna innanför kyrkporten står för tron men utanför den förnekar den och försöker uppträda som livåskådningsmässigt och religiöst neutrala. De politiska partierna har helt enkelt vacklande tro.
Det Reinfeldt inte tagit upp är den ordning där enskilda politiker bildar ny politiska subgrupper. Så har Folkpartister i Svenska kyrkan gjort genom sitt nätverk FISK. Då vill man i alla fall fortsätta styra kyrkan med draghjälp av politisk ideologi och parti. Modellen understryker och förstärker naturligtvis det kyrkliga i relationen parti och kyrka.
Partierna tillkom inte för att leda kyrkan, deras agenda är inte avpassad för kyrkans frågor. Där kanske moderaterna (och varför inte socialdemokraterna) kunde gå före och öppna samtalet om hur partiväsendet i en sekulär stat bör/ska förhålla sig till ledningsansvar i kyrkor och samfund? Här öppnar sig (möjligen) ett tillfälle att söka efter andra för kyrkan styrande alternativ och skiljelinjer än de partipolitiska.
Samtidigt kan den förändringen innebära att kyrkan ännu mer blir marginaliserad. Partiernas ansvar för och i kyrkan har ju fungerat som ett extra band till folket. Klipps det kan det lätt hända att kyrkan upplevs som ännu mer en privatsak. Och då jublar väl alla som inget hellre vill än att låsa in kyrkan och tron i de privata hemmens garderober. Trots det är skilsmässan partipolitik och kyrka nödvändig för att åtskiljandet av kyrka och stat ska vinna trovärdighet. Och för att partierna i mångfaldens samhälle utan kluven tunga ska kunna företräda människor av annan övertygelse och tro (än Svenska kyrkans).
Andra bloggar om: Partierna och kyrkan, Reinfeldt, Politiska partier, Moderater, Kluven tunga, Kyrkomötet, Trosbekännelse
Reinfelt har delvis rätt. Politiska partier ska inte styra en kyrka. Åtminstone inte så länge de inte står bakom det kyrkan står för. Enklaste lackmustestet är trosbekännelsen. I kyrkan företräder de politiska partierna genom platser i kyrkomötet och kyrkostyrelsen kyrkans bekännelse och tro. Men partierna kan väl inte i längden leva med maktgivande men dubbelmoraliskt kappvänderi. Hur trovärdigt är det att partierna innanför kyrkporten står för tron men utanför den förnekar den och försöker uppträda som livåskådningsmässigt och religiöst neutrala. De politiska partierna har helt enkelt vacklande tro.
Det Reinfeldt inte tagit upp är den ordning där enskilda politiker bildar ny politiska subgrupper. Så har Folkpartister i Svenska kyrkan gjort genom sitt nätverk FISK. Då vill man i alla fall fortsätta styra kyrkan med draghjälp av politisk ideologi och parti. Modellen understryker och förstärker naturligtvis det kyrkliga i relationen parti och kyrka.
Partierna tillkom inte för att leda kyrkan, deras agenda är inte avpassad för kyrkans frågor. Där kanske moderaterna (och varför inte socialdemokraterna) kunde gå före och öppna samtalet om hur partiväsendet i en sekulär stat bör/ska förhålla sig till ledningsansvar i kyrkor och samfund? Här öppnar sig (möjligen) ett tillfälle att söka efter andra för kyrkan styrande alternativ och skiljelinjer än de partipolitiska.
Samtidigt kan den förändringen innebära att kyrkan ännu mer blir marginaliserad. Partiernas ansvar för och i kyrkan har ju fungerat som ett extra band till folket. Klipps det kan det lätt hända att kyrkan upplevs som ännu mer en privatsak. Och då jublar väl alla som inget hellre vill än att låsa in kyrkan och tron i de privata hemmens garderober. Trots det är skilsmässan partipolitik och kyrka nödvändig för att åtskiljandet av kyrka och stat ska vinna trovärdighet. Och för att partierna i mångfaldens samhälle utan kluven tunga ska kunna företräda människor av annan övertygelse och tro (än Svenska kyrkans).
Andra bloggar om: Partierna och kyrkan, Reinfeldt, Politiska partier, Moderater, Kluven tunga, Kyrkomötet, Trosbekännelse
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)