Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.
I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.
I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.
Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.
Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?
