En godtagbar könsfördelning i styrelser eller i personalgrupper lär vara 40/60, åt ena eller andra hållet. I ett samtal blir en sådan procentuell fördelning mellan de som har ordet nästan outhärdlig. De där 20 procenten i taltid som skiljer betyder att den som pratar mest tar halva den tid den andre pratar (50 % av 40 är 20)! När 2 personer ses kan fördelningen ibland bli långt värre. Utan att inse det själv kan en person ta 80-90 procent av talutrymmet och därmed omvandla den andre till främst en lyssnare. Ett inpass från den andre kan rent av uppfattas som störande. Orkar någon lyssna hela tiden? Tala är guld, har blivit det nya.
Somliga har inte så många att prata med och får därmed ett uppdämt behov att lätta på tungans band. Vilket inte betyder att det är fritt fram att ta över ett samtal och dominera fram en tystnad hos den andre. En vänskap som alltid kräver stor tystnad av den ena parten riskerar att ta slut, ebba ut. Dags att etablera ett syskonuttryck till att tiga ihjäl någonting, nämligen: att prata ihjäl en vänskap.
Vänskaper upphör oftast av andra orsaker. Människor växer ifrån varandra. Ibland säger någon något helt förgripligt som svårligen kan ursäktas eller förlåtas och vänskapen glider sin väg. Personer kan göra andra illa, t.ex. utnyttja någon ekonomiskt, ständigt kräva uppställning för sina behov, eller på åtskilliga andra sätt. En synnerligen dålig hållning om målet är varaktig vänskap.
Stör ej!
Samtal pågår!
Om snedfördelningen i samtal bara är tillfällig kan det ibland gå an. Men när svadan bildligt tycks vara som Guds nåd, oändlig, kan man ofattbart snällt fortsätta lyssna, slå dövörat (!) till, börja avbryta den andre gång på gång eller bara resa sig och gå. Lämpligen yttrar man då: detta vattenfall av ord har gjort mig svettig, jag måste dessvärre gå och duscha nu. Vilket förstås avslutar en vänskap direkt. Så först krävs eftertanke om detta är vad man vill uppnå.
Samtal kan bli outhärdliga av andra orsaker. Kvinnor har ofta anledning att klaga på mäns vilja att kunna allt, även sådant de inte begriper, och ägna sig åt "mansplainig" (ordet är en sammansättning av man och explaining). Denna låtsade kunskap förminskar de andra i ett samtal! Och är en lika allvarlig härskarteknik som att bara ta och behålla talutrymmet. Även den som verkligen vet och kan, behöver ibland lägga band på sig och komma ihåg att ett samtal sällan är en lektion eller en kurs där den ena ska suga i sig den andres stora och överflödande vetande. Varje samtal utgör någon form av relation och varaktiga dialoger människor emellan handlar om ett ömsesidigt utbyte.
Turtagning i ett samtal kräver lyhördhet för varandra. Och en förmåga att säga det man har på hjärtat utan att ta över. Sedan behöver talutrymmet överlåtas åt andra och då krävs förmågan att bli en lyssnare när de säger sitt. Barn i grupp lär sig turtagning ganska tidigt i livet. Många vuxna klarar sämre att sitta tysta när andra talar, utan de bryter in. Den egna erfarenheten tänks och tros överglänsa den andres. Ofta händer att samtalet förs in på andra spår. Avbrytaren vill då inte orda om det alla tidigare gjort utan byter bryskt till ett ämne man själv finner bättre och mer intressant.
Rannsakan: undrar hur jag beter mig i samtal med andra?! Är jag för tyst eller talar jag för mycket? Är jag en god lyssnare? Kan jag berätta en historia utan att fastna i utvikningar och detaljer? Vem vet?
