Ur spår, ropar Svenska Skidförbundet. Gamla förhållningsregler för hur man beter sig i spåren ska ändras. Skidåkare med eld under laggarna ska numera själva väja. De får inte längre forsa fram som plogar och tvinga folk åt sidorna. Skidförbundet har på förekommen anledning, missnöje med situationen, tagit fram en lång rad trivselregler.
Men visst muttras det i leden. Inte så mycket bland skidåkare som bland alla dem som försöker ta sig fram utan breda bräd- eller plastbitar under fötterna. Fotgängarna har det besvärligare än på länge. Det stigande bensinpriset har fått folk på fötter. De fotvandrar på gator och gränder som om ingen kollektivtrafik funnes. Som om de alla hade bråttom att komma först. Vart de nu ska.
Om det alls finns någon väjningsplikt tycks den handla om ett beteende från det stora landet i väster. En amerikansk sedvänja som benämns Chikenrace. Den som törs viker aldrig undan. Poängen är att genom sitt dödsförakt tvinga andra att väja. Visserligen är man vid sådana utmanande tävlingar ofta iförd bil. Men med stigande benisnpriser osv.
En väl beprövad teknik är att inte låtsas se den man ganska snart kommer att krocka med. Den personen i sin tur uppmärksammar faran och tvingas av ren självbevarelsedrift att stiga åt sidan. Särskilt som personen, den som låtsas att den andre inte finns, gärna promenerar med fyra grova och muskulösa (betyder faktiskt att de har ett övermått av muskler genom någon naturens nyck kallad gym) och ungdomliga personer.
Under senare tid händer det allt oftare att man blir illa medfaren under promenader. Hade man haft plåtfodral istället för en gammal rock hade rustningen varit fylld med repor och bucklor. Som om det inte räckte och vore nog så saliverar människor mycket nu för tiden. För att avhjälpa salivproduktionens överflöd har pottloskor kommit på modet. En ny sport- eller spottgren tycks ha utvecklats. Spotta så nära den pensionerade farbroderns fötter utan att det stänker på hans egendomligt och stötande välputsade skor, borde den heta. Ny OS-gren kan man förmoda.
I vissa städer finns det dekorativa markeringar på trottoaren. Stråk av vita plattor bryter av not de kommunalgrå. Har man lyckats ta sig upp på den vita linjen håller man sig kvar där till varje pris. Som i amerikansk fotboll böjer man ner överkroppen och huvudet för att träffarna ska få andra fotgängare att flyga åt sidorna som bowlingkäglor. Det blir förmodligen avdrag på pensionen eller barnbidraget om man inte försvarar sin plats på vita linjen. Även här anar man en tävlingsvariant för gångarna i kommande sommar-OS.
Här exempel på en rondell för fotgängare: som antingen går åt höger eller vänster:
Väjningsropen på gator och torg är självfallet inte ur spår. Flytta på dig din... Meningen avslutas med valfria epitet: kyrkokristna typ, gotländska utegångsfår eller någon kort och välvald svordom där personen liknas vid den Onde själv. Inte alldeles utan orsak, ty man blir mycket ond när man orättvist knuffas åt sidan ovänligt och bryskt. Om det åtminstone kunde göras skojfriskt och med charm...
Avslutningsvis ett försiktigt medborgerligt förslag: planka skidförbundets regler! Snarast. Så blir det trevligt och vänligt inte bara för skidåkare utan för fotgängare.
- All fotvandring på staden gator sker på eget ansvar. Välj plats på trottoaren utifrån din egen kunskapsnivå och erfarenhet.
- Visa hänsyn mot andra fotgängare. Gör dem uppmärksamma på att du
vill passera. Den som kommer bakifrån har alltid väjningsplikt. Var
särskilt uppmärksam där fotgängarnas vandringsleder går ihop eller korsar varandra.
- Hjälp andra som råkat ut för en olycka eller behöver hjälp på annat sätt.
- Gå alltid åt sidan när du stannar på gator och i gränder.
- Stanna inte i onödan där sikten är begränsad, exempelvis är det särskilt olämpligt att stanna bakom krön, kurvor och brantare utförsbackar.
- Respektera anvisade gåriktningar.
- Anpassa farten. Se till att du kan stanna för oförutsedda hinder. Tänk på att underlagets egenskaper förändras i olika väderlek.
