Debatten om statskyrkan var under åtskilliga decennier riktigt livlig. Det skrevs i tidningar och publicerades böcker. När väl reformen blev genomförd falnade intresset. Det kom några pliktskyldiga artiklar om vad som egentligen förändrats i och med relationsförändringen. Svaren blev olika. Några ansåg att förändringen var genomgripande, andra att resultatet var magert. Men ingen var särskilt intresserad av att försöka dokumentera mera systematiskt hur utfallet hade blivit. Verkliga och vetenskapliga utvärderingar uteblev.
Så här femton år efter skilsmässan har debatten och diskussionen om kyrklig organisation och politisk styrning tystnat helt. Ett antal ropande röster, varav somliga av oss tycks befinna sig isolerade i en öken, kan under extrem nyhetstorka höras som svaga ekon. Någon mer genomgripande och allmän debatt om vad en kyrka är och bör vara märks knappast. Enstaka insändare och debattartiklar i Kyrkans tidning i ämnet kan ses som bekräftande undantag.
Den lutherska reformationens tidiga kyrka var för sin självständighet starkt beroende av furstar och kungar. Det är som om detta beroende, som sedemera flyttades till staten i de nordiska folkyrkornas värld, aldrig riktigt upphört. Inte ens i Sverige där den formella relationsförändringen aldrig tilläts bli faktisk. Under några år stärktes istället den politiska styrningen av kyrkan. Furstemakten togs över av staten och landade till slut i partipolitiska sammanhang.
I de flesta av de politiska partierna har det sent omsider vaknat en insikt om att ett trossamfund vare sig kan eller ska styras av politiska partier vars sekulära religionsneutralitet hindrar lojalitet till kyrkans Herre. Enskilda partiföreträdare kan naturligtvis ha en sådan lojalitet - men partiet och partibokens specifika vikt är betydande och begränsande. I en kyrka är det Ordet och bekännelsen som borde vara riktningsgivande källor tvingas de tävla med andra och ideologiska dokument med annan inspiration är kristen tro, bekännelse och lära.
Kritiken mot systemet med dominanta politiska partier har på ett sätt fått gehör eftersom de flesta partierna ganska nyligen tänkt om och tagit ett första steg tillbaka. Men de ihärdigaste, S, C och numera SD, vill inte släppa taget. De försöker istället utnyttja den politiska obalans som uppkommit genom att än mer stärka sitt eget inflytande. Centern och socialdemokraterna (samt SD) trampar så starkt de kan med sina politiska ben och de övriga har istället tonat ner och ibland helt avskaffat sitt respektive partis reella inflytande över kyrkan och kyrkopolitiken.
En kyrka där två (i kyrkan starka partier) på så sätt ökat sitt inflytande blir det orimliga i situationen alltmera uppenbart. Utom för dessa partier. Där växer visserligen oppositionen efterhand mot att partierna fortsätter sin styrning medelst grimma och selar på Svenska kyrkan, men det går mycket långsamt. Jag tror dessutom att storpastoratsreformen som just genomförts i ett slag flyttad Svenska kyrkans möjlighet till partipolitiskt oberoende flera decennier längre bort.
De ropande rösterna får sällan sina frågor uppmärksammade bland annat därför att medierna är religiöst tondöva och påtagligt kyrkoblinda. Där fattas numera insikt och kunskap som gör en granskning värd namnet möjlig. När det paras med bristande förmåga, och värre ändå, obefintlig vilja så blir resultat en ekande tystnad! Inga specialreportrar hjälper längre medierna att se och förstå vilken roll, plats och betydelse en fri, självständig och oberoende kyrka bör ha i en sekulär stat. Tystnaden i media och oviljan från partipolitiskt håll att debattera frågorna om kyrkans styrning är synnerligen talande.
