Hur ska det gå med Svenska kyrkan? En fråga jag möter från många olika församlingar och läger i Svenska kyrkan. Man är orolig över framtiden. Trots att vi ytterst sett kan förlita oss på Gud. Mera som en återförsäkring än en tilltro till att kyrkans varje beslut är gudomligt inspirerat. Eller tillkommet under bön, fasta och sökande efter Guds vilja med vår kyrka.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
