Råkar bläddra i ett vårnummer av den engelska katolska tidningen The Tablet. Finner där en artikel av Mark Vernon om religionens positiva effekter. Med insiktens ibland smärtsamma aha-upplevelser infinner sig tanken att en sådan tidningsartikel vet jag knappt när jag har läst på hjältars och vikingars tungomål.
Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.
När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?!
Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?
Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.
