Vem tackar människor för det som är gott och väl i livet? Särskilt när man inte kan tacka Gud? Tanken har jag ofta snuddat vid när människor mött hastigt påkommen, oväntad och ovälkommen, död. När vår son hastigt dog i sviterna av en länge oupptäckt hjärntumör tystnade både bönen och tacksamheten. En dag ringde Bertil Werkström oss och talade med min fru. Vid ett tillfälle i samtalet sa min fru att vi inte ber längre. Då sa Bertil Werkström: Det är helt i sin ordning. Nu tar vi över! Som gammal sjukhuspräst och själavårdare visste han att sorgen, med både förtvivlan och ilska, kan tränga undan bönen. Så då fick andra ta över bönen. Först så småningom böev det möjligt att på nytt tacka Gud för vårt barn och för allt det härliga och goda som hade kommit genom att vi fått dela liv med varandra.
Frågan är förstås vidare än så. Vem, eller vad, tackar människor som inte har en Gudstro? Tacksamhet brukar behöva ha en adress och ett mål. Den riktas någonstans, som i sångtexten: Jag vill tacka livet... Fast livet, vad är det?
I kristen tro lever ännu tacksamheten kvar särskilt i bönelivet. Varje högmässa kan denna tacksamhet komma till tals, särskilt i det som är församlingens gemensamma förbön, den beds visserligen av en person med tanken att vi alla där instämmer. Att vi är med märks ljudligt genom de instämmande ord som uttalas gemensamt. Förbedjaren säger: Tack för att du hör vår bön. Församlingen instämmer: Och möter oss med kärlek!. Alternativt säger förbedjaren: Herre, hör vår bön. Genast hörs församlingens svar: Och låt vårt rop komma inför dig!
Nu skag jag äta en måltid innan det blir ett nytt sjukhusbesök. Så därför: Tack för idag!
