Vi har inte monopol på varandra - särskilt inte i döden

Begravningsgudstjänsterna har denna morgon ventilerats i Sveriges Radios Nyhetsmorgon och i nyhetsrapporteringen. Anledningen är att antalet deltagare sjunker i de begravningsgudstjänster som sker enligt Svenska kyrkans ordning.

Utvecklingen har länge gått i denna riktning. Vi är många som tänkt att det varit mindre önskvärt, ja olyckligt, och sagt det. Särskilt oroande har den försnävning av sorgen och sörjandet som hotar när sorgen anses mera privat och mindre som något socialt. Döden och dödsfallet angår sällan bara den allra innersta kretsen av släktingar. Många runt omkring kan också sörja och känna saknad. Nu tänker jag inte på de massprocesser som ledande politikers och kungligheternas död brukar leda till. Utan på den saknad och sorg som uppstår när döden rubbar våra personliga och yrkesmässiga relationer.

Man ska ha respekt för människors reaktioner när de önskar ta sitt avsked enskilt och i stillhet. Men vi har i kyrkan också ett ansvar för att visa på värdet av att fler får en möjlighet att ge uttryck för sin sorg och sitt deltagande. Sorgen och sörjandet hör samman med hela vårt liv, och har både psykologiska och personliga såväl som sociala och samhälleliga komponenter. Och i livet har vi inte monopol på varandra.

Varje person har omfattande och komplicerade band till många människor. En hel del helt okända även för den nära familjen. Åtminstone var det så för min familj när vi genom sjukdom och död miste en tonåring. Hans vänner och bekanta som kom till begravningen blev så oerhört viktiga. Om vi inte äger varandra i livet blir det så egendomligt om döden ska hanteras med utestängning och sträng gränssättning..

En vanlig reaktion är att man inte orkar med. Man vill inte träffa dem som inte på länge visat sig, de som slutade ha kontakt eller som av olika anledningar inte kom till sjukbädden. Det är lätt att i den situationen känna sig övergiven och sviken. Men det är ett misstag att tro att det bara beror på att dessa som upplevts frånvarande enkelt vänt ryggen till. Det kan bland annat handla om hänsynstagande, en vilja att inte tränga sig på, eller om rädslor och oro. Icke desto mindre kommer dessa vänner och bekanta också att uppleva förlust och saknad.

Människor i vän- och bekantskapskretsen har självklara behov att få ge uttryck för den brustna relationen, för sin aktning, sitt deltagande och sin sorg. Det märkliga är att denna omsorg, även om den kommer först i samband med begravningen, kan verka både läkande och stödjande.

När lördagsbegravningarna för länge sedan på många håll försvann innebar det ett steg bort från det stora deltagandet. Vardagsbegravningarna gav inte samma självklara möjlighet till deltagande. Men synen på döden har även den ändrats. När jag var barn på 1950-talet bröt döden det mesta. Inte olikt det förhållningssätt många av våra grannar har, de som har rötter i andra länder, kulturer och religioner. Inget var viktigare än att visa sitt deltagande och sin respekt. Nu går mycket före – det kan handla om semesterresor, arbetsuppgifter, fritidssysslor eller andra åtaganden som nu ges företräde.

Risken finns att de färre deltagarna i begravningsgudstjänsterna återspeglar ett allt fattigare socialt liv. Eller åtminstone ett mycket förändrat beteendemönster där vi har många kontakter på avstånd, varav åtskilliga är ytliga och helt triviala, och mycket få och djupa kontakter nära oss. Om det är så ligger hårt arbete framför oss alla.

Ur stillsam 2008:

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.

Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande.