Bloggen har fått vila beroende på en oplanerad infektion som tvingade mig att åka ambulans till sjukhuset. Där blev jag snabbt inlagd och behandling påbörjades med intravenös antibiotika. Sent igår eftermiddag hade man äntligen funnit en tablett som skulle kunna fortsätta och slutföra behandlingen hemifrån, men då hade också de flesta värdena blivit normala igen.
Ifrån sjukhussängen tappade åtminstone jag orienteringen över vad som pågår och sker i samhälle och kyrka. Inte för att det fick himlarna att falla och jorden att skaka. Och jag som knappt kan leva, vanligtvis, utan stora doser nyheter från svenska och internationella nyhetsförmedlare, kunde klara mig bra eftersom annat blev viktigare, t ex liv och hälsa.
På facebook berättade jag att jag befann mig på sjukhus och värmen och bönerna strömmade! Det finns sammanhang som inte alldeles brister fastän man inte träffas eller ens har sett varandra på decennier. Tacksam och ödmjuk blev jag av dessa tecken på vänskap och omtanke. Nu ligger någon annan i den säng jag ockuperade i fem nätter. Min tanke går till dem som vistas på sjukhus världen över med den oro, de risker och den utsatthet som följer vare sig det är Covid, cancer eller några andra sjukdomstilstånd som lett dem dit.
Väl hemma återvänder det normala och vardagliga snabbt. Tidningarna plöjs och nyhetskanalerna får besök. Spänningen i nacke och axlar avtar. Här finns någon som bryr sig hela tiden och som jag kan tala med, trots att jag sällan är särskilt språksam. Redan nu på morgonen återvänder jag till det livs-befrämjande och -uppehållande sjukhuset. Dialysen väntar...
