Vårdcentralens väntrum är som ett akvarium. Där rör sig människor på en liten yta. Synliga för varandra. Alla väntande på att få gå till kassan. Eller ta prov. Kanske besöka en läkare eller sjukgymnast.
En äldre farbror med vita halvkorta seglarbyxor kliver in. Han ser ut att vilja verka världsvan. Men det går lite till överdrift. Som när han ställer sig nästan mitt på golvet. Sakta drar han fram sin bordduk ur fickan. Så ser det ut. Den är enorm, denna näsduk av rutigt tyg, som han halar fram ur höger ficka. Han för den eftertänksamt till näsan och snyter sig ljudligt som en mistlur. Åskan går, sjung hopp faderallan lej. Sedan tittar han på oss i tur och ordning. Som för att se efter om någon vill invända.
En sköterska går förbi och då ropar han till henne. Ganska högt. Onödigt starkt. Men han kanske hör dåligt? Karin, jag kommer snart till dig! Han ropar och nickar och hon ler. Inte alls besvärad. Vänligt. Den äldre mannen sätter sig i soffan. Genast börjar hans ena fot att slå takten till den obefintliga musiken. Nervöst hoppar ena foten och så den andra. Knäna studsar de med.
Han tar tidningen som den andra personen i soffan just lagt ifrån sig. Högt säger han, jag tar den här. Det blir lättare att skriva då. Bena far runt på honom och hur det alls kan vara lätt att skriva förstår vare sig jag eller någon annan. Många tittar förstulet på honom. The king of vårdcentralens väntrum? Jag tror att han själv ser sig så. Hans nervösa rörelsemönster får andra att skruva på sig. Men man låter honom hållas. Det är trots allt en tidig sommarmorgon. Och vi är välvilligt inställda till varandra.
Jag nickar till en annan sköterska som går förbi. Hon nickar tillbaka. Jag gör det man gör i det där rummet. Väntar. På att bli stucken. I fingret. Sedan lommar jag min väg och tänker att det var länge sedan jag hade stora tygnäsdukar. De är nog slängda. Kanske har vi någon liten bordduk jag kan knöla ner i fickan? Vad ska det förresten vara bra för. Jag har ju hand och fingar. Näven har ju fungerat förr...
