Ute på stigarna och vidderna vilar lugnet. Naturen har synbarligen gått i idé. Vanligtvis är detta en plats där man kan vara säker på att få göra på de mest olika iakttagelser. Men vänta, långt därborta syns en skugga med en stör. Och där i snön syns egendomliga spår. Två rutiga avtryck går fram och bredvid dem en spolformad kanal, som om man där dragit eller släpat en halvmeter lång medvurst.
Förra året på denna plats kunde man notera parallella spår. Strax före klockan tio på söndagar träder de ibland försiktiga och vaksamma varelserna fram för att bege sig till det som för dem är en oas av värme och trygghet. Alldeles strax kommer de med vaksamma ögonkast att våga sig ut på sin vandring. Andra tar sig fram obehindrat och med spänstiga steg. Alla lämnar de sina boplatser för att söka gemenskapen bland sina artfränder. Halv tolv har så många tagit sig både fram och tillbaka denna väg så att deras avtryck gjort framkomligheten betydligt enklare. De har likt ökendjur på väg till sina vattenhål röjt väg och trampat upp leder och stigar.
Här och där viker spåren av från leden och följer man dem kan man se att de tar slut vid många olika sorters boplatser. Där är ett hyreshus, en villa, ett radhus…
De rutiga avtrycken lämnar farbror Karlsson i sina Tre Tornstövlar (storlek 49). Han bor i nästa kvarter och han har som hundägare brukar motionerat sin hund, en kortbenad korthårig svart tax. Så enkelt det blir när man kan sin naturlära (och känner sina grannar)!
Skuggan med stör visar sig vara en man med en snöskovel som skottat undan nattens ymniga snöfall framför porten till det hus där han senare under dagen ska ha besök av släktingar.
De parallella spåren har gudstjänstdeltagare med rollatorer åstadkommit. Efter gudstjänsten ser man vilken samhällelig betydelse Svenska kyrkan och de andra samfunden har. När många andra sover har kyrkan gjort sin samhällsinsats – genom att gå till sin kyrka har man trampat upp framkomliga stråk på de av snöröjningen jungfruligt orörda trottoarerna. Kyrkfolket har träget röjt undan den snö man förr fick undanröjd och förflyttad med hjälp av sina skattepengar.
Om gudstjänsten varit en hockeymatch, en underhållningsgala, en konferens på stadens stolta konferenscenter hade gatorna nog legat skinande snöfria, sandade och preparerade. Snöröjningen hade gått igång. Nu var det bara (?) kyrkan som samlades för att påminna varandra om vikten av att tjäna medmänniskornas bästa.
Från mitt fönster kan jag se andra märkliga spår på väg mot kyrkan. Det är som en karavan dragit fram alldeles utan hänsyn till gator och trottoarer. Genom parker och över parkeringsplatser går spåren. Och faktiskt, jag kan knappt tro mina ögon, men där borta vid kyrkans södra portal står ett antal kameler tjudrade. De verkar helt oberörda av all snö och det konstiga klimatet. De bär utsirade kamelsadlar och mycket packning, och har nog kommit långt fjärran ifrån. Att de är från österns länder är uppenbart.
Här har jag tagit en kort en paus i skrivandet. Telefonen ringde. Kyrkvaktmästaren bad mig omedelbart komma till kyrkan. Ett resande sällskap har packat upp framför kyrkans altare. De har fallit på knä framför kyrkans krubba därframme och tagit fram guld, rökelse och myrra! Ska jag ringa kommunfolket? Det här borde de verkligen se!
Andra bloggar om: Kameler, Snöröjning, Gudstjänst, Guld, rökelse och myrra, Rollatorer
