Släkten göranden och låtanden i fornstora dar får vila ett tag. Under tiden som den historien utvecklats har livet gått vidare. Även om det ibland känns stillastående under den sociala distanseringens mantel.
En oas ha varit kolonilotten som besökts ofta och om igen. Där vrids solrosorna ur marken av en flitig expert. Hon har skaffat ett redskap som kan slita upp maskrosorna med rötter och allt. Hinkvis har det blivit. Nästan som Guds nåd. Oändlig och utan gräns. När det verkar som allt är borta. Glimmar gräsmattan i gult igen. Nästan som om ingenting hade hänt. Sisyfos hade kroknat. Han också. Van som han trots allt var. Med meningslöst och ändlöst slit.
Häromdagen besöktes vår koloni av vänner. Vi mätte avstånden med tumstock. Som Berglin i SvD föreslagit och visat. Inget bord dög dock. Så vi släpade fram en stor plastkista gjord för stolsdynor och annat smått och gott. Runt den häckade vi när grannen ropade på Maggan. På stående fot erbjöds hon ett stiligt bord med råglasskiva och parasoll. Fyra stolar därtill. På så sätt skulle vi slippa ha det se primitivt med släpandet av den där kistan. Dagen därpå stod gruppen i lagom skugga under äppelträdet. Fint som snus!
När människor flytta uppstår flyttkedjor. någon flyttar och någon annan flyttar in som i sin tur lämnar något där någon annan flyttar in och så vidare. Den berömda flyttkedjan. På samma sätt förhåller det sig med ting som bord och stolar. De flyttar också vidare. Återbrukas. Används av andra. Grannen gav bort denna uppsättning för att kunna skaffa nya. Det rimliga hade varit att vi släppt ifrån oss kistan. Som någon annan fått och som i sin tur givit en enklare förvaringsbox vidare. Men kedjan slutade hos oss. Vi var nöjda som det var.
På något sätt får dessa kedjor oss att tänka på hur orsak och verkan ändå tycks fungera, alla tvivlare till trots. Generositeten fortplantas. Vi har givit bort gatstenar, en någorlunda obrukbar gräsklippare och en övergiven blomlåda. Visserligen före detta med bord och stolar. Men kedjereaktionen verkar fungera både fram- och baklänges. Det finns hopp om mänskligheten! Eller för...
