Svenska kyrkans statistik lär vara offentliggjord om man får
tro uppgifter i media. Radion meddelade denna morgon att närmare 90 000 personer
(exakt 85 848) aktivt lämnade Svenska kyrkan året 2016. Att de gjorde det
aktivt betyder att det inte skedde passivt, som genom dödsfall. Ökningen är
närapå en fördubbling mot året 2015 då 46 895 medlemmar aktivt lämnade
Svenska kyrkan.
Att offentliggörandet sker genom medierna och inte via stift
och församlingar beror väl på risken för läckor. Då skulle siffrorna sippra ut
utan att statistikavdelningen kunde ge sina kommentarer och sin tolkning till
det som skett. Men något säger det om Svenska kyrkans förhållande till sina
aktiva medlemmar: de förväntas och ska läsa det i tidningar eller höra det i
radio först. Eller rättare sagt: så gott som endast via massmedierna. Kyrkliga
publikationer, som Nyckeln till Svenska kyrkan, når en bråkdel av de kyrkligt
aktiva medlemmarna. De flesta har inte ens hört talas om denna ”årsbok”.
En förklaring till tappet är redan i svang och den handlar
om de vidlyftiga resor som gjordes på olika nivåer inom Svenska kyrkan. Ingen
lär fråga sig vad det är för kvalitet på en tillhörighet som sägs upp för att
det finns människor med dåligt omdöme även inom Svenska kyrkan. Det lär knappast
förekomma i högra utsträckning än i någon annan organisation eller folkrörelse
( t ex fackföreningsrörelsen som ju också åstadkommit en och annan rubrik på
området).
Nu kommer en hel del artiklar att avhandla det stora antalet
utträden och lokalt kommer man säkerligen att försöka mildra intrycket (ett
slags skademinimering) genom att peka på det antal människor som samtidigt
sökte sig till (eller tillbaka till) Svenska kyrkan. De flesta som kommer att
skriva och säga något tillhör två kategorier om jag ska vara profetiskt
klarsynt denna tisdag: kommunikatörer och präster.
Endast undantagsvis kommer de förtroendevalda att träda fram
och ge sin tolkning och förklaring. Därmed slipper alla undan. Ingen ställs
till svars för ett sammantaget uselt resultat. Särskilt för alla församlingar
som verkligen satsar resurser på att behålla de redan kyrkotillhöriga är det
dags att analysera resultat och hitta förklaringar till varför det gick som det
gick.
Ingen kan väl vara tillfreds med att några enstaka personer
slutat sina anställningar. Är saken därmed redan ur världen? De akuta
reseproblemen är då kanske avförda från agendan, men medlemsraset, ska det bara
accepteras och läggas till handlingarna? Vore det inte på tiden att de som har
majoritet i kyrkostyrelse och kyrkomötet, särskilt de politiska partierna, tar
sitt ansvar? Som vanligt lär de slippa de svåra frågorna och kan lågmält och
bortvänt fortsätta som om ingenting har hänt. När blev 85 848 kyrkotillhöriga
ingenting och deras aktiva utträden något godtagbart? Särskilt besvärande är
siffran för dem som hävdat och prioriterat att i folkkyrkan ska alla med…
