Varför får somliga
alltid fördelar och bättre chanser än andra? Ska vi inte vara lika? Eleven
ser på politikerna på podiet och verkar inte tro att det finns något svar. Hon
har bara konstaterat hur det ligger till i den jämlika skolan. Hon har upplevt
att olikheter och särbehandling kvarstår så att somliga får många fördelar
samtidigt som andra kämpar i ständig motvind.
De tre politikerna på podiet i bibliotekets café Mummel och
mums tittar på varandra och försöker så gott de kan besvara frågan. Alla ska behandlas lika, säger de. De
hänvisar till Barnkonventionen och till läroplan, rektor och andra som ansvarar
för hur det ser ut i skolan. De gör så gott de kan dessa unga men redan erfarna
politiker. En av dem är redan kommunalråd och en annan regionpolitiker. Trots att de redan fått sina törnar inom det
politiska systemet tror de fullt och fast på att missförhållanden går att rätta
till inom systemet. Deras uppmaning till flickan blir att vända sig till någon
för att påtala missförhållanden.
Jag tänker att systemet inte rår på de osynliga band som
finns mellan människor och som de knappast själva är medvetna om.
Studiebakgrund, status, namn, ekonomi, vänskapsrelationer, favoritism, fördomar.
Flera elever frågar sedan om mobbing. Vad som görs för att
ta tag i den, få den att upphöra. Åter hänvisar politikerna till att regler och
normer dömer ut mobbing och de gör det uppmuntrande och inkännande. De talar om
att internetmobbing ofta får allvarligare följder än den mobbing man möter mer
direkt. Och så pekar de på stöd och hjälp som finns. De nämner apparatens
tjänstemän och samarbetsorgan. Det är rektor och kuratorer, sjuksyster och
lärare, det är elevråd och andra grupper. Ytterst är rektor ansvarig och det
finns planer och strategier för hur man ska hantera mobbing.
Kan verkligen planer och åtgärdsprogram komma till rätta med
mobbing? Måste inte skolan också räkna med eleverna som de viktigaste
resurserna i arbetet mot mobbing? Där mobbarna tillåts dominera och rädsla
griper eleverna så att de tystnar lär problemet bli ofattbart svårt att komma
åt. Inte så att man kan vältra ansvaret från vuxenvärlden till ungdomarna och
barnen själva. Men skolans elever, liksom varje anställd på en arbetsplats, är resurser
i arbetet mot mobbing, utstötning och förföljelse.
Det sägs många fina ord om Barnkonventionen denna afton. Man
betonar att barn har rättigheter och ska kunna ställa krav. Men rättigheterna
kan inte bara tillgodoses av stat eller kommun. Rättigheter innehåller också en
moralisk skyldighet att bidra till att rättigheterna blir rådande även för
andra.
Många kloka frågor ställs av ungdomarna och politikerna
visar att de vill arbeta med de problem ungdomarna påtalar. Varför lyssnar vuxna mest på vuxna? Varför
har ungdomar så lite att säga till om? Ifrågasätt oss, gå på oss om det är
något ni tycker och vill, sägs det från podiet.
Det man nästan glömmer bort är just att de ungdomar som är där
av eget intresse behöver tänka kring frågor om relationen mellan grupp och
individ. Grupperna ungdomar eller elever har sällan kollektiva rättigheter.
Rättigheterna tillförsäkras först och främst varje person, ung som gammal oavsett
kön, religion, sexuell läggning, etnicitet eller någon annan variabel som kan
användas som diskrimineringsgrund.
Kristendomen betoning av kallelsen, det personliga ansvaret,
att älska sin nästa som sig själv gör varje person till en aktör. Även de elever
eller ungdomar som ser chanserna gå till andra har unika kallelser och gåvor
som kan bidra till gemenskap och förändring. Det kanske kan ge nytt mod att
förändra förhållanden man så lätt blir, eller uppfattar sig som, offer för.
Samlingen ägde rum i Örebro torsdag kväll under Veckan för mänskliga rättigheter. Den vecka som förr hette demokrati och toleransveckan. Arrangemanget har ägt rum i många år med stort engagemang både från föreningar och folkrörelser såväl som från kommunens olika verksamheter. Samtal om barns och ungas rättigheter hette samarrangemanget mellan Stadsbiblioteket och Rädda Barnen som involverade flera skolor i Örebro.
