Facebooks tröttsamma annonser med lättklädda damer

Facebook är en spännande värld där man kan få kontakt med alla möjliga personer. Vänkretsen liksom tenderar att växa. Och man får veta vad folk tänker, äter, vilka skyltar de gillar, om resor som genomförs och allt möjligt om andra av livets strapatser.

Därtill fylls en spalt med annonser. Alldeles nyss med följande rubriker: Sökes Män Som Är 50+!, Kärlek Sexiga kvinnor, Ge Singel Mammor En Chans och Trogna män önskas. Kontaktannonser och -förmedlingar som vill locka till nya relationer. Ibland med bilder där långa och slanka ben exponeras eller andra något lättklädda damer visas upp. Miljön känns till sist mindre välkomnande.

Vi borde förmodligen notera och oftare berätta för varandra vad det är Facebook försöker pracka på oss som deltar. Så att fler kan bli varse vad som faktiskt förekommer!

Dag efter dag matas dessa eländiga annonser fram. Vore skönt att slippa. Trots att det sägs att dessa annonser bekostar det kostnadsfria deltagandet. Vem vet. Till sist kanske utmattningen blir så stor att det är dags att ge upp Facebook?!

Finns det en gräns för vad man kan säga

Yttrandefrihetens gränser diskuteras ofta utifrån vilka osanningar, kränkningar och hur mycket hets som krävs för att ha gått för långt. Det finns naturligtvis andra hinder för vad man kan och bör säga. Ett sådant hinder kan till exempel handla om lojalitet med det sammanhang man företräder antingen som anställd eller förtroendevald. Där kan den anställdes utrymme faktiskt vara större än för den som sitter i en styrelse.


I ett företag eller i en folkrörelse skulle en styrelsemedlem som offentligt, om än i hypotetiska ordalag, diskuterar företagets nedläggning riskera att bli betraktad som ytterst illojal. Tänk om en socialdemokrat skulle föreslå sin egen partiavdelnings och dess kontors nedläggning i massmedia. En sådan styrelseplats skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta kvar på.

Hur är det då i Svenska kyrkan? Är det där gränslöst möjligt att säga vad som faller en in? Om det inte förhåller sig så – vem är det då som borde eller ska utkräva ansvar? Den som fällt ett yttrande kan behöva förklara sig eller rent av utfärda en dementi.