Yttrandefrihetens gränser diskuteras ofta utifrån vilka osanningar, kränkningar och hur mycket hets som krävs för att ha gått för långt. Det finns naturligtvis andra hinder för vad man kan och bör säga. Ett sådant hinder kan till exempel handla om lojalitet med det sammanhang man företräder antingen som anställd eller förtroendevald. Där kan den anställdes utrymme faktiskt vara större än för den som sitter i en styrelse.
I ett företag eller i en folkrörelse skulle en styrelsemedlem som offentligt, om än i hypotetiska ordalag, diskuterar företagets nedläggning riskera att bli betraktad som ytterst illojal. Tänk om en socialdemokrat skulle föreslå sin egen partiavdelnings och dess kontors nedläggning i massmedia. En sådan styrelseplats skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta kvar på.
Hur är det då i Svenska kyrkan? Är det där gränslöst möjligt att säga vad som faller en in? Om det inte förhåller sig så – vem är det då som borde eller ska utkräva ansvar? Den som fällt ett yttrande kan behöva förklara sig eller rent av utfärda en dementi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar