Döden kommer obeveklig och oundviklig. När den kommer kan den innebära befrielse och frid genom att plåga och lidande får ett slut. Likafullt är det omstörtande och skakande när vidden av det som hänt stiger fram. Det som varit är förbi. Inget blir sig riktigt likt igen.
Sorg och förstämning fyller det saknadens stora tomrum som en människa lämnar efter sig. Upplevelsen av förlust är intensiv även för dem på avstånd. Hur mycket mer ska då inte den plötsliga frånvaron döden medför kännas för de allra närmaste, i familjekretsen...
Frånvaron kan bli så konkret och fysisk att den ibland nästan blir till en närvaro. Av ett annat slag. Platsen vid köksbordet står ropande tom. Högtidsdagarna som var upptåg och fest blir stunder då saknaden ekar. Det kan dröja innan de goda åren, de fina minnena, riktigt får ta plats igen. Men många har vittnat om hur sorgen blandas med tacksamhet och glädje över det som under åren blev och gavs. Som ett leende bland tårar...
