Varje text kan slipas till perfektion, med nyanserade och icke upprepade ord och formuleringar. Interpunktionen kan för sin del, om den är genomtänkt, lyfta texten till högre höjder. Rytmen, som ett skiljetecken åstadkommer, hjälper komplicerade tankar till enkelhet och klarhet, åtminstone om de formulerats med stringens och logisk konsekvens, och skulle så inte vara fallet kan säkerligen, om man seriöst reflekterar över frågeställningen, orden alldeles av sig själva skapa ett slags mening...
När datorn blev skrivmaskin fick rättstavningsprogram bli korrekturläsningens hjälpmedel. Förargligt var att snarlika ord blev korrekt stavade genom att den avsedda glosan felstavats. Att upptäcka sådana finna förtretligheter är enstaka människors högsta nöje. Felfinnarivern närs av dagstidningsprosans allt värre fadäser.
Nu till mitt credo. En felfri och välformulerad text speglar inte livets mångfald. Därtill blir den alltför färdig. Någon enstaka svårförståelig eller felplacerad preposition kan hjälpa tanken att minnas på ett större perspektiv. Ur den synvinkeln blir något som avviker en tankeställare – minns att livet är sådant, fyllt av variation och ofullkomlighet, av tillkortakommanden och brits.
Men imperfektionen har syskon och kusiner. En vän till mig har systematiskt i sina texter meningar som öppnar mot det obegripliga och ofattbara. Som en koan ur zens djupa hav, oåtkomligt för det rationella tänkandets gripklor: när man klappar med sina två händer hörs ett ljud - hur låter det när man klappar med en hand?
När intellektet och förnuftet gjort sitt för att reda ut en sådan gåta måste andra förmågor och egenskaper nyttjas. Även när man vandrar i ring går man framåt. Bland våra andliga resurser finns fantasi och intuition. Ur den gåta som undflyende slingrar sig när vårt förnuft vill mäta, väga och värdera den stiger en insikt fram:
När datorn blev skrivmaskin fick rättstavningsprogram bli korrekturläsningens hjälpmedel. Förargligt var att snarlika ord blev korrekt stavade genom att den avsedda glosan felstavats. Att upptäcka sådana finna förtretligheter är enstaka människors högsta nöje. Felfinnarivern närs av dagstidningsprosans allt värre fadäser.
Nu till mitt credo. En felfri och välformulerad text speglar inte livets mångfald. Därtill blir den alltför färdig. Någon enstaka svårförståelig eller felplacerad preposition kan hjälpa tanken att minnas på ett större perspektiv. Ur den synvinkeln blir något som avviker en tankeställare – minns att livet är sådant, fyllt av variation och ofullkomlighet, av tillkortakommanden och brits.
Men imperfektionen har syskon och kusiner. En vän till mig har systematiskt i sina texter meningar som öppnar mot det obegripliga och ofattbara. Som en koan ur zens djupa hav, oåtkomligt för det rationella tänkandets gripklor: när man klappar med sina två händer hörs ett ljud - hur låter det när man klappar med en hand?
När intellektet och förnuftet gjort sitt för att reda ut en sådan gåta måste andra förmågor och egenskaper nyttjas. Även när man vandrar i ring går man framåt. Bland våra andliga resurser finns fantasi och intuition. Ur den gåta som undflyende slingrar sig när vårt förnuft vill mäta, väga och värdera den stiger en insikt fram:
