Tvåårsjubileum har det blivit. Men det är inte mycket att fira. Två år i dialys. Under tiden har man gjort min transplantationsutredning. Den är ännu inte riktigt klar! Två hela år. Visst det har varit pandemi och somliga undersökningar slutade man nästan helt med. Dessutom har utredningsresultaten ibland ställt till så att det verkade som att allt hopp om ett normalt liv utan dialys vore utom räckhåll. Men hindren har övervunnits.
Men väntetiderna kan inte bara ursäktas med pandemin eller komplikationer. Det måste ju finnas en lista på utredningar som ska göras och det borde inte vara alltför svårt att några av remisserna verkar parallellt för att skynda på det hela. Redan för två år sedan sas det att vi ska skynda på ditt ärende så mycket vi bara kan. Trots utfästelserna har flera av undersökningarna behövts göras två gånger eftersom några av de redan avverkade som t ex tandstatus och ultraljudsundersökningar av hjärtat hann bli för gamla! Då förstår man att det har tagit tid och blivit extra kostsamt för sjukvården.
Inte vet jag hur det har gått för andra, men att en sådan utredning skulle ta två år är för mig obegripligt. Det båtar föga, som det heter, att orera, gnälla och anmäla. Nu vill jag bara få reda på hur planeringen ser ut och hur länge det verkligen kan dröja? Lite böneunderstöd kanske vore på sin plast!
