Otäcka smådjur finns det gott om. Om dessa kryp tycker jag inte. På en resa med församlingens medarbetare till Edinburgh fick några i gänget sällskap i sängen av dylika minimala odjur. Eländigt, och hotellet vägrade dessutom all slags kompensation trots att vi kallade in Church of Scotland, vars stift vi hälsade på, att bistå oss. Nu har vägglössen gjort sig påminda i Paris läser jag i avisan. Lössen bekämpas med alla till buds stående medel.
Hemmavid lär man behöva vara försiktig när man handlar textilier på second hand. Har man otur campar några ovälkomna gäster i plagget eller handduken man köpt. Loppis är numera ett passande namn. Det är inte för inte som det ibland talas om lössen i flaggans veck. De smyger sig liksom in, lössen. Visserligen handlar det då om en liknelse, om människor som gömmer sig i en rörelse med andra än rörelsens mål på agendan.
Många barnfamiljer har varit med om att kämpa mot huvudlössen. Då ska det smetas in medel och den ständiga plågan med luskam uthärdas. Vad gör man inte för att slippa dessa ovälkomna parasiter. Fast när det en gång börjat kan det hålla på.
Min mor skulle bli förfärad om hon hade vetat att jag skulle föra vidare hennes berättelse om ett problem under hennes uppväxt på 1900-talets andra decennium. Hennes far var skräddare och han fick ibland med sig objudna gäster hem. Små sådan. Nästan ingen historisk berättare skriver om det elände och besvär som loppor kunde åstadkomma, men min mamma Inga-Greta Stenström (född 1914) har berättat följande:
”När man berättar om pappas arbete, måste man nämna en särskild sak det förde med sig, nämligen loppfrågan. Många lämnade in sina kläder för lagning och pressning och i dem fanns det ofta loppor. Så när pappa kom hem från verkstaden om kvällarna hade han alltid loppor med sig i sina kläder. Han blev nog själv immun mot lopporna, för det verkade som han inte behövde klia sig eller över huvud taget hade några loppbett, enligt vad jag nu kan minnas. Men mamma och jag hade desto större känning av dem, och det var att sätta igång jakten på dem. Ibland hann de väl suga i sig så mycket blod, där de satt, att de var stinna och slöa. Då gällde det att blöta fingertopparna fort, fånga dem och sedan snurra dem mellan fingrarna, tills de blev yra i huvudet (?), lägga dem på en hård yta och knäcka dem med en nagel. De hade liksom ett hårt skal, så det knäckte alltid till så man hörde det. Att "knäcka" dem på huden var lönlöst, för man måste trycka hårt och då sjönk de ner i huden på en.
Lopporna satte sig just aldrig synligt utan letade sig in under kläderna, till låren, magen eller ryggen. Det gick väl an då man var hemma och kände att man fått en loppa på sig. Det var värre, då man var borta, t.ex. på en konsert, i kyrkan eller dylikt. Man kände sig helt olycklig för att man inte kunde komma åt att klia sig. Och man kunde se folk sitta och skruva på sig, skrubba ryggen mot sitt ryggstöd eller så försynt som möjligt komma åt att klia sig. Ofta när man var i folksamlingar fick man med sig någon loppa hem. Loppbett lämnade synliga röda små svullnader efter sig.
Loppor från verkstaden fick vi nog mest då vi bodde i Kryddgränd. Allteftersom åren gick blev det mera sällsynt med loppor tack vare ökad hygien. Numera är nog lopporna utrotade i Sverige. Det är så länge sedan vi hade någon loppa i vårt hem att knappast något av våra barn (födda 1945, -48 och -50) vet hur ett loppbett kan kännas med intensiv klåda. Det hjälpte inte mycket att klia sig. Man försökte gång på gång blöta utslaget för att få någon lindring, men det var bara att tiga och lida”.
Så skönt att lopporna mestadels håller sig borta. Helt försvunna är de inte av alla annonser på Google att döma. Hundar och andra husdjur kan tydligen också känna av dessa bitande parasiter. Det min mamma beskrev vill jag inte uppleva, never in my life, det räcker gott och väl med fästingar och mygg...
