Teologi hämmar integration?

De teologiska ämnena får kritik, berättar Kyrkans Tidning. Det tycks som om Högskoleverket vill förändra innehåll och ämnesindelningen i teologi och religionsvetenskap. Efter sin senaste granskning skriver man i sitt pressmeddelande: På många lärosäten är man medveten om att kunskaper om världsreligionerna och om religionens funktion i olika samhällen ger en värdefull kompetens.

I Rapporten finns följande passage som pressmeddelandet utgår ifrån:
Anpassning till arbetsmarknaden
På många lärosäten finns det medvetenhet om att kunskaper om världsreligio-
nerna och om religionens funktion i olika samhällen, såväl på kollektiv som
individuell nivå, ger en värdefull kompetens inte bara för lärare som undervisar
allt mer heterogena klasser utan även för envar som arbetar i samhällets tjänst.
Studiet av kristendomen sker i dag oftast inom kurser som endast behandlar
den religionen, medan studiet av andra världsreligioner sker inom ämnet reli-
gionshistoria och utan att kristendomen behandlas. Detta kan inte bidra till
integreringen av olika etniska grupper i det svenska samhället utan risken är,
att ett redan existerande avstånd grupperna emellan förstärks.

Att man vill styra effekterna av undervisningen genom att de ska gynna integration verkar märkligt. Gör man samma bedömning när det gäller historia eller litteratur? Nordiska språk blir ju liksom omöjliga, eller...? Och hur vet man vad som påverkar integration i positiv mening? Har teologi alls någon relevans i sammanhanget? Dtta är förmodligen bara ännu ett sätt att förhindra kristendomen att någonstans spela första violin. Ska teologerna med kristendom som specialitet stilla flytta på sig och sätta sig någonstans mitt i stråksektionen? Inte för att studier i andra religioner behöver undermineras eller negligeras. Någon borde fråga sig om jämförande religionsstudier alltid är att föredra.

I rapporten beskrivs och ifrågasätts behovet av kulturell förkunskap (känna till kristendomen i luthersk tappning, vara förtrogen med viss "svensk" litteratur).

Och man (?) skriver bl a att: I min egen kvalitativa förstudie om hur studenter med annan etnisk bakgrund än svensk och med annan religiös tillhörighet än luthersk-kristen upplevde mötet med teologiska institutionen i Uppsala, visar ett av resultaten att studenter är
kritiska till fördelningen av utrymmet för olika religioner. Bland annat ifråga-
satte informanterna att den kristna religionen ges så stort utrymme...

Snö och sinnesro

Tredje söndagen i advent. Snön förvandlar den grå vardagen till juliga vykort. En känsla av overklighet smyger sig in när träden är ypperliga konstverk där det gnistrar och lyser. Jag tackar konstnären!

Jag är ännu helt oförberedd på att julen snart är här. Hur ska man hinna? Kanske kan bredbandet hjälpa till nu när det börjat fungera. Men Bolaget som skulle fixa det som var fel hörde aldrig av sig för att kolla om jag fick igång internet. Än mindre har Glocalnet förklarat vad som gick fel. Pulsen går upp bara jag tänker på det som varit av strul och haveri. Mer än en halv månad utan uppkoppling borde ge en god återbäring som kan spenderas på julklappar?! Eller skänkas till internationell solidaritet.

Bäst jag ger mig ut och går så att sinnesron kan återvända. Snart börjar ju högmässan så att jag kan lyfta av det som skaver och tynger. Och ge plats för tacksägelse och lovsång.

Kristdemokraterna i marginalen

I dag står det klart i opinionsundersökningen att sverigedemokraterna än en gång får fler sympatisörer än kristdemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver reportern Lena Hennel, efter att ha kommenterat de stora partierna, bland annat: Sverigedemokraterna får i dagens mätning 4,5 procent i opinionen. Det är andra mätningen i rad som partiet ligger över riksdagsspärren.
–Sverigedemokraterna är nu en kraft att reellt räkna med. De här blockbildningarna ökar sverigedemokraternas möjlighet att profilera sig. Det blir svårare för de andra partierna att dansa fritt, säger Sören Holmberg.

Blocken står emot varandra. Det tycks som om det vore något att bli glad över, som om det vore ett demokratiskt framsteg. Men i en partidemokrati som den i Sverige blir blockpolitiken ytterligare ett steg bort från väljarna. Dels kan man få något parti som blir vågmäsatre - ett egendomligt parlamentariskt problem. Dels blir ett partis vilja överordnad folkets och därmed styr minoriteten av få (ibland mycket få) aktiva partimedlemmar. Partiuppgörelserna sker dessutom (och förmodligen med viss nödvändighet) med avsteg här och där från partilinjerna...och det väljarna ville ändrar och förfogar partiet över.

Tydligast är partimodellen genom att partiets kandidater gäller. Andra göre sig icke besvär. Som Sofia Nerbrand nyligen underströk på SvD:s ledarsida: i Sverige hade Obama aldrig blivit vald.

Hur det står till i Sverige tål att fundera över. Vi skiljer ut oss ur det europeiska sammanhanget när kristdemokraterna åter blivit ett marginalens parti. Men om svårigheterna hör ihop med prefixet krist eller med politiken vet väl ingen.