Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!

Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin

Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:

Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.

- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.

Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?

- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.

Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.

Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!

Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!

Ge islam partipolitikens gåva

Sverige har blivit ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Religioner och trosövertygelser som inte tidigare varit så starka har vuxit i betydelse. Dessa religioner har blivit aktiva som aktörer i det svenska samhället. Tydligast är det främst i fråga om våra muslimska vänner. Nu när man utrett en svensk imamutbildning som ett led att öka integration och minska utanförskap vore det på sin plats att ta ett annat och än mer avgörande steg.

Det är mycket osäkert var denna nya kraft befinner sig ideologiskt och politiskt i förhållande till det övriga samhället. Islam i Sverige har stora likheter med folkkyrkan. Det finns en stor grupp icke utövande muslimer och en kärna av gudstjänstdeltagare. Det är viktigt att även islamtillhöriga men passiva får inflytande över sin religion. Den kan då formas enligt beprövad modell så att inte bara en religiös elit bestämmer.

För att garantera den demokratiska bredden i denna mycket viktiga religion borde de politiska partierna bli den grund på vilken man utser sina ledande organ - alltifrån lokala moskéer till riksförbund. Man har den folkliga bredden och kan därför tillhandahålla lämpliga kandidater.
Även formen för att utse sina kandidater kan då reformeras. Allmänna val bland dem som tillhör islam, förslagsvis vart fjärde år, kan då bli den metod genom vilken man säkrar demokrati och jämlikhet.

Dessutom kan man då få en samstämmighet med det man beslutar om i riksdagen och det islam i Sverige vill hävda. Det gynnar harmoni och samstämmighet. Särskilt som även islam får bidrag och stöd från det svenska samhället. Partierna blir då en garant för att islams resurser och samhällsstödet används på ett för alla muslimer gynnsamt sätt.

I ett sekulärt samhälle behandlas alla religioner lika, åtminstone i princip. Därför bör islam få åtnjuta samma demokratiska bredd som endast och enbart den partipolitiska strukturen och engagemanget sägs garantera. Låt islam få det som Svenska kyrkan har det! Ty, inte vågar väl de religiöst neutrala partierna äntligen fullborda bodelningen som kyrka -statbesluten syftade till och släppa kyrkan fri?

Kyrka och partipolitik

Om ämnet kyrka och partipolitik skriver moderaten Andrea Femrell i tidningen Dagen. Hon förordar den "smala vägen" för Svenska kyrkan: Den smala vägen innebär att kyrka och stat en gång för alla skiljs åt och att de som är aktiva i en församling själva väljer de företrädare de vill ha och att dessa inte kopplas ihop med politiska partier. Politikerna får i stället fokusera på sådant som berör begravningsväsen och kulturminnesvård.

Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.

Motsättning till varje pris

En ovanligt stor matthet, på gränsen till utmattning, infinner sig inför felfinnarnas ständiga turer i det politiska landskapet. Ständigt missnöjda spanar de mot fiendlägren och inväntar hungrigt nya bulletiner att sätta tänderna i. Misstroende är grundordet och alltid är det "de andras" fel. Käbbel, bråk, strid, kamp, motsättningar i de flesta frågor. Läs dagstidingar och notera hur ofta partierna berömmer varandra eller medger egna missbedömningar. Magert blir resultatet.

Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....

Kristdemokraterna i marginalen

I dag står det klart i opinionsundersökningen att sverigedemokraterna än en gång får fler sympatisörer än kristdemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver reportern Lena Hennel, efter att ha kommenterat de stora partierna, bland annat: Sverigedemokraterna får i dagens mätning 4,5 procent i opinionen. Det är andra mätningen i rad som partiet ligger över riksdagsspärren.
–Sverigedemokraterna är nu en kraft att reellt räkna med. De här blockbildningarna ökar sverigedemokraternas möjlighet att profilera sig. Det blir svårare för de andra partierna att dansa fritt, säger Sören Holmberg.

Blocken står emot varandra. Det tycks som om det vore något att bli glad över, som om det vore ett demokratiskt framsteg. Men i en partidemokrati som den i Sverige blir blockpolitiken ytterligare ett steg bort från väljarna. Dels kan man få något parti som blir vågmäsatre - ett egendomligt parlamentariskt problem. Dels blir ett partis vilja överordnad folkets och därmed styr minoriteten av få (ibland mycket få) aktiva partimedlemmar. Partiuppgörelserna sker dessutom (och förmodligen med viss nödvändighet) med avsteg här och där från partilinjerna...och det väljarna ville ändrar och förfogar partiet över.

Tydligast är partimodellen genom att partiets kandidater gäller. Andra göre sig icke besvär. Som Sofia Nerbrand nyligen underströk på SvD:s ledarsida: i Sverige hade Obama aldrig blivit vald.

Hur det står till i Sverige tål att fundera över. Vi skiljer ut oss ur det europeiska sammanhanget när kristdemokraterna åter blivit ett marginalens parti. Men om svårigheterna hör ihop med prefixet krist eller med politiken vet väl ingen.

Sammanträdet inställt

När ordförandeklubbans trä
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.

Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.

Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.

Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.

Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.

Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.

Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.

60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.

Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.

Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!

Betyg på närvaron...i riksdagen?

Ogiltig frånvaro är oacceptabel från första timmen, menar minister Björklund. Skolk ska in i betyget. Det kan vi läsa i dagens Svenska dagbladet. Glashuset riksdagen klirrar påtagligt vid sådana stenar...

Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.

I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?

Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!

Partistyrelsens (s) teologi - hur ser den ut!?

Mona Sahlin leder det största av riksdagspartierna. Hennes parti (s) står i ledningen för Svenska kyrkan. Hur kommer det sig då att Mona Sahlin slipper att redovisa vilken teologi hon och partistyrelsen har? Utan teologi skall ingen kyrka ledas. Inte heller utan tro och credo. Står hennes parti bakom den kristna tron? Stämmer de in i den Apostoliska, den Nicaenska och den Athanasianska trosbekännelen?

Her ser det ut för Maud Olofsson och Centerpartiets ledning? Vad står Moderaternas styrelse och Fredrik Reinfeldt för? Och vi skall inte glömma Kristdemokraterna och Göran Hägglund...

Om de inte omfattar och står upp för kyrkans tro och bekännelse är det dags för en förändring!

Ställ kravet: skilj Svenska kyrkan från partipolitiken

Är det partilojalitet som förhindrar ledarredaktionerna på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nerikes Allehanda (och många fler) att på allvar ta upp frågan om kyrkans partistyrning? Frågan de borde kunna ställa lyder: är det i 2000-talets Sverige rimligt att livåskådningsmässigt och religiöst neutrala partier styr ett trossamfund, att de bestämmer över och leder Svenska kyrkan? Om ledarsidorna och andra opinionsbildare moltiger då kommer denna orimliga otidsenlighet förmodligen att bestå längre än nödvändigt. Min övertygelse är att de som tänker ideologiskt inser att det är galet att religiöst neutrala politiska partier leder och företräder kyrkan.

Alla undrar nog med mig: den tro och bekännelse partierna där står bakom, var finns den i andra sammanhang? Jag tror att det finns många i partierna som i själva verket anser att det är galet med partistyrning av ett trossamfund, oaktat att det här handlar om landets största. Nu behöver rösterna höras. Säg ifrån om partipolitiken i Svenska kyrkan

Parti- och systemförsvararna invänder oftast genom att säga att det inte finns något annat sätt, ingen annan modell. Och ändå är det så att i kyrkoordningen för Svenska kyrkan är inte det politiska inflytandet nämnt. Valen ska skötas genom nomineringsgrupper som ställer upp till val. Och så har de sekulära politiska partierna tagit chansen och klivit in på arenan. Det var ju enkelt eftersom de hade uppbyggda och välfungerande apparater för, och mest erfarenheter av, riksomfattande nomineringar, val och politisk styrning.

Om de världsliga partierna drog sig tillbaka skapades ju utrymme för andra att bilda nomineringsgrupper. Ville man kunde några utredningar utan större problem till och med hitta en ny modell för den representativa demokratin i kyrkan. Andra folkrörelser klarar det ju och bland dem mängder av trossamfund!

Så alla opinionsbildare och ledarskribenter, alla bloggare och nätverksmänniskor - ta tag i frågan. Ställ kravet: skilj Svenska kyrkan från de politiska partierna. Kyrka och tro är för viktig i enskilda människors liv för att partierna ska styra. Vem vill att partier ska reglera gudstjänsterna, göra evangeliebokens utdrag ur Bibeln, bestämma vilka psalmer kyrkfolket ska sjunga? Nästa år är det kyrkoval!

Skilj kyrkan och partipolitiken

Artikel publicerad i tidningen Dagen 10/7 2008

Tidigare kommentarer finns på denna blogg kring samma ämne.


Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?

Religion och politik hör inte samman. Kristen tro och politik bör inte beblandas. Så kan man tänka med stöd av Martin Luther. Med sin uppdelning i ett andligt och världsligt regemente gav reformatorn gudomlig legitimitet åt de världsliga härskarna. Och man kan förstå nyttan. Om makten låg hos den lokale fursten motverkade det anspråken från ett fjärran Rom. Och ansvaret för samhällets skötsel, som delades av många, blev en kristlig och värdefull uppgift i sig själv.

Biskopar hävdar ibland i polemik med inflytelserika politiker att tro och kyrka hör samman med politik. Men, fortsätter de, absolut inte med partipolitik. Denna sista invändning gör Svenska kyrkans företrädare dock bara till hälften. De menar att kristen tro angår hela livet och att en tillämpad och utövad tro måste få konsekvenser även på områden som politiker gärna ser som sina. Där är de tydliga. Men det vore oerhört kontroversiellt att lyfta fram något partis politik som varande mer kristet eller kyrkligt än andra. Därför understryker de att tron måste få politiska, idépolitiska inte partipolitiska, konsekvenser.

Det märkliga är symbiosen mellan partipolitiken och kyrkan. Riksdagspartierna dominerar och styr kyrkan. Och nu hukar biskoparna i stället för att fortsätta invända mot partipolitiken. Inga andra i kyrkans ledning protesterar heller. Svenska kyrkans kyrkostyrelse består av kyrkopolitiker utsedda och framröstade utifrån en partipolitisk plattform. Och de snarare hyllar bandet mellan religion, kyrka och partipolitik.

Partierna har rent av kommit att stå för det demokratiska i kyrkan. De som antytt att kyrkans beslutande organ borde rekryteras inifrån kyrkan själv har fått höra att de som är aktiva och lever ett kyrkans liv är en elit. Och eliten ska naturligtvis inte få bestämma. Det ska partierna (folket) göra, oavsett kyrkligt engagemang.

Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Var man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system.

En randanmärkning är svår att undvika. De politiska partierna tappar folkligt stöd, se de vikande medlemssiffrorna. Deras ungdomsförbund är skuggor i jämförelse med storhetstiderna. Eftersom medlemmarna inte längre kan finansiera partierna skaffar man sig andra intäkter, bland annat från Svenska kyrkan. Kyrkomötets partistöd handlar kommande kyrkovalsår om miljoner.

För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.Många kyrkopolitiker skulle knappast invända mot en sådan kyrkosyn. Men de sitter inte i kyrkans beslutande organ och ledning som enskilda, som privatpersoner. De företräder sina politiska partier och deras program. Samma partier som gör sak av att vara livåskådningsmässigt och religiöst neutrala.

Partierna har egendomligt nog lyckats äta kakan och ha makten i kyrkan kvar. Hur klarar de politiska partierna sig undan beskyllningar för kappvänderi och ännu värre saker som ohederlighet och hyckleri? Är det för att det handlar om religion, kyrka och tro som valmanskåren inte krävt konsekvens av sina partier? Eller är det av historiska skäl för att kyrka och folk har varit så sammanvuxna?

Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?

Partierna som formats för att bygga ett sekulärt samhälle är inte gjorda för att leda ett trossamfund. Beslut i Svenska kyrkan ska naturligtvis grundas i teologi och formas utifrån kyrkans och församlingarnas andliga liv och erfarenheter. Där ska trosmässiga överväganden, inte partipolitiska agendor, vara tongivande. Vilken annan rörelse skulle tillåta en sådan styrning? Tänk om Riksidrottsförbundet och delföreningarna tvingades vaska fram sina representanter på partipolitiska listor.

Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna. Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Hör inte någon en tupp gala? Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej?

Kyrka-statreformen skrapade bara på ytan. De som ville ha en fri kyrka måste nu gå vidare. Skilj kyrkan från partipolitiken!