Ingen mer inblandning hos muslimer och kristna!

Utredaren Erik Amnå har överlämnat sin utredning om imamers utbildning. Klokt och insiktsfullt resonerar han om hur man bör se på frågan om en statlig imamutbildning i Dagens Nyheter. Han skriver: Det råd som jag i dag ger statsrådet Lars Leijonborg är ändå att det bästa vore att inte göra något särskilt i fråga om imamerna (Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi, SOU 2009:52). Jag ifrågasätter om en sekulär stat ska gå in och styra en religiös organisation genom ledarutbildning. Enligt vår konstitution ska ju staten iaktta en konfessionell neutralitet även om den också ska förstärka etnisk och religiös särart, vilket den bland annat gör genom stöd till ledarutbildning i religiösa samfund.

Men att ta över och organisera utbildningen vore att auktorisera vissa imamer. Det skulle spä på en frekvent misstänksamhet mot att staten vill disciplinera landets imamer genom utbildning. Det finns även ett kompakt motstånd mot statlig inblandning i konfessionella utbildningsmoment.

Vi bör värna den sekulära staten och dess icke-inbalndning i religiösa samfund och deras angelägenheter. Med Amnå bör man säga nej till en statlig imamutbildning!'

Men med Erik Amnås sätt att reflektera bör man i förlängningen naturligtvis också avvisa de politiska partiernas inblanding i Svenska kyrkans inre angelägenheter. Inte bara staten utan även de politiska partierna bör i det moderna samhället avstå från sådan styrning. Misstänksamheten är hos somliga av oss i stark tillväxt, och den är snart monumental: att partierna vill disciplinera Svenska kyrkan...

Ge islam partipolitikens gåva

Sverige har blivit ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Religioner och trosövertygelser som inte tidigare varit så starka har vuxit i betydelse. Dessa religioner har blivit aktiva som aktörer i det svenska samhället. Tydligast är det främst i fråga om våra muslimska vänner. Nu när man utrett en svensk imamutbildning som ett led att öka integration och minska utanförskap vore det på sin plats att ta ett annat och än mer avgörande steg.

Det är mycket osäkert var denna nya kraft befinner sig ideologiskt och politiskt i förhållande till det övriga samhället. Islam i Sverige har stora likheter med folkkyrkan. Det finns en stor grupp icke utövande muslimer och en kärna av gudstjänstdeltagare. Det är viktigt att även islamtillhöriga men passiva får inflytande över sin religion. Den kan då formas enligt beprövad modell så att inte bara en religiös elit bestämmer.

För att garantera den demokratiska bredden i denna mycket viktiga religion borde de politiska partierna bli den grund på vilken man utser sina ledande organ - alltifrån lokala moskéer till riksförbund. Man har den folkliga bredden och kan därför tillhandahålla lämpliga kandidater.
Även formen för att utse sina kandidater kan då reformeras. Allmänna val bland dem som tillhör islam, förslagsvis vart fjärde år, kan då bli den metod genom vilken man säkrar demokrati och jämlikhet.

Dessutom kan man då få en samstämmighet med det man beslutar om i riksdagen och det islam i Sverige vill hävda. Det gynnar harmoni och samstämmighet. Särskilt som även islam får bidrag och stöd från det svenska samhället. Partierna blir då en garant för att islams resurser och samhällsstödet används på ett för alla muslimer gynnsamt sätt.

I ett sekulärt samhälle behandlas alla religioner lika, åtminstone i princip. Därför bör islam få åtnjuta samma demokratiska bredd som endast och enbart den partipolitiska strukturen och engagemanget sägs garantera. Låt islam få det som Svenska kyrkan har det! Ty, inte vågar väl de religiöst neutrala partierna äntligen fullborda bodelningen som kyrka -statbesluten syftade till och släppa kyrkan fri?

Muslimsk vinkling provocerar

Halal-TV avslutades med en tillrätttalagd diskussion. Med förflyttningar i studion och byte av samtalsdeltagare fram och tillbaka blev det en egendomligt styrd avslutning. Men det fanns synpunkter av intresse. De sekulräa krafterna vill inte se religionens perspektiv speglad geneom trons människor. Journalister är höjda över misstanke och kan därför få härja mera fritt.

Varför det sekulära skulle ha mer att erbjuda eller stå över ett religiöst perspektiv återstår för public service-debattörerna att visa. Devrim Mavi, chefredaktör Arena och Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT tillhörde de som anlade ett kritisk perspektiv. Andreas Malm, författare, gav uttryck för en mer tolerant hållning och menade att det luktade sovjetstat och censur när man inte vill tillåta denna mångfald.

Ingen drog pralleller till forskning där man försöker redovisa förutsättningarna för sitt undersökande perspektiv och därmed ge alla som tar del bemyndigande att själva värdera partiskheten. I TV-serien redovisades ändå något av förutsättningarna för de tre beslöjade programledarnas verksamhet. Och vi som tittade visste någorlunda vad vi gav oss in på.

Mest avslöjande var ändå att programidén var köpt från Holland! Det visste inte jag och troligen inte så många andra heller. Det originella greppet kändes genast mer sökt. I Holland har De Meiden van Halal från 2005 och 2006 fått stor uppmärksamhet och sades det - uppskattning!

Kristna möter muslimer

Med Obama i Vita huset kanske inte den muslimska världen blir lika demoniserad som för närvarande? Nattens valresultat kan ge nytt hopp för dialogen. Den kanske kan ersätta alltför snara -militära aktioner.

Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.

Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.

Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.

Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!

Exotism är grunden för Halal TV

Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.

Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.

Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?

Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!

Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.

Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.

För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.

När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.

Till sist: Hur står det till med ­landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?

Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.

Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.

I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.

Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...

Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.

INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.

Om dialogen med muslimerna

Muslimsk-kristna dialoger har framtiden för sig. Följande meddelande kan man hitta hos Kyrkornas världsråd:

The World Council of Churches (WCC), together with a number of Christian world communions, the World Evangelical Alliance (WEA) and the Roman Catholic Church are expecting some 50 church leaders and experts on Christian-Muslim dialogue to attend a consultation from 18 to 20 October in Chavannes-de-Bogis, outside Geneva, Switzerland.

The aim of the consultation is to provide a space for churches and communions to share their initiatives and theological resources for engaging with Muslims, and to identify substantial issues for Christian theology in relation to Christian-Muslim dialogue.

Among the expected outcomes of the consultation is to consider ways to articulate a Christian theological understanding of dialogue with Islam and identify theological issues that are pertinent to Christian self-understanding in relation to Islam. To achieve this, the consultation will consider input from different Christians traditions and from the experience of churches in different parts of the world, including Asia, Africa, Europe and the Middle East.

Catholicos Aram I, head of the Armenian Apostolic Church (See of Cilicia), will be the key-note speaker at the consultation. Already as moderator of the WCC Central Committee from 1991 to 2006, Aram I gave considerable leadership to the Council's work on interreligious dialogue and coooperation.

Muslimer vill leva med kristna

Alla, inte bara kristna människor, borde läsa vad 138 lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter skrivit i sitt dokument A Common Word Between Us and You. Upptakten är påven Benediktus XVI tal i Regensburg 12 september förra året. Då citerade han en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Då samlade sig ett antal lärde till ett gensvar. Nu har de arbetat vidare och skrivit ett dokument som riktar sig mycket vidare. Där framhåller de inte främst det som skiljer religionerna åt - utan det som binder dem samman! Bara det en annorlunda och god ansats.

Kristna och muslimer förenas av sin kärlek till och dyrkan av den enda Guden. Och man har ett uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp imponerar. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida och lyfter fram förpliktande texter om Gudstro och medmänsklighet. Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett uppskattande svar på texten. Många kristna har mycket att lära av denna hållning av respekt och öppenhet. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan?

Andra bloggar om: Islam, Dialog, Påven Benediktus XVI, A Common Word Between Us and You, Världsfreden

Muslimerna tar avstånd från dödshot

Många har synpunkter på att muslimerna inte säger sin mening. Att de inte tillräckligt entydigt säger ifrån mot islamister som i religionens namn vill terrorisera och begå våldshandlingar. Men muslimerna talar nu allt oftare klarspråk även utåt via media.

Det kan finnas goda skäl att följa de muslimska hemsidorna eftersom det tid efter annan kommer upp laddade frågeställningar. Så har man i Norge formulerat en deklaration om rätten att lämna eller att konvertera mellan religioner. Det har kommit enstaka förslag om Sharialagar i Sverige. Och Sveriges Muslimska Förbund ville stämma Nerikes Allehanda för publiceringen av Lars Vilks teckning.

Men vad gäller de framförda dödshoten förenas muslimerna i Sverige och i Europa och de säger ifrån! Tydligt och klart tar de avstånd från mordhot och hot om våld som stridande mot Islam! På Islamiska förbundets hemsida kan man läsa följande från FIOE - Federation of Islamic Organizations in Europe:


Gällande medias rapport om Abu-Omar Al-Baghdadis deklaration om dödshot

Federation of Islamic Organizations in Europé (FIOE) har tagit del av nyheten som svensk massmedia publicerat angående Abu-Omar Al-Baghdadis, deklaration om belöning till den som avrättar den svenske konstnären Lars Vilks samt chefredaktören för Nerikes Allehanda, Ulf Johansson.

Vi i FIOE fördömer dessa uttalanden som strider mot islams lagar och mänsklig logik. Vi betonar att dessa uttalanden, autentiska eller inte, förstör det goda anseendet som muslimer i Europa byggt under en lång tid. Dessa uttalanden ger också ett utmärkt tillfälle för islamofobiska krafter att förvärra muslimernas tillvaro i Europa.

Vi kan konstatera att Al-Qaidas uttalanden klart och tydligt strider mot vår islamiska lära som påbjuder att avtal och lagar ska respekteras och förbjuder våld. Denna lära beordrar oss också att verka för allmänhetens gagn.

Och Sveriges Muslimska Råd är också alldeles klart i sitt avståndstagande från hot mot Lars Vilks och NA:s chefredaktör Ulf Johansson. Rådet har lämnat följande pressmeddelande:

PRESSMEDDELANDE 2007/09/15

Angående i media förekomna dödshot mot konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson

Sveriges Muslimska Råd tar bestämt avstånd från och samtidigt fördömer hot mot enskilda individer och svenska institutioner. Vi godtar varken lagbrott eller etiska övertramp på allas rätt till liv i trygghet och till värdigt och respektfullt bemötande.

Vi anser oss ha fått igång en god dialog med både politiker och andra och vi förespråkar detta samtidigt som vi påminner alla muslimer om ramadans fredliga anda.

Viftar man med skynket för att reta?

Vilken plats har övertygelser och idéer i personligheten? Frågan blir aktuell därför att Nerikes Allehanda har publicerat Lars Vilks bild med profeten Muhammed som rondellhund. Med bilden i tidningen blev det starka reaktioner – muslimer protesterade och demonstrerade. Till och med länder som Iran och Pakistan lär ha invänt mot publiceringen. Och tidigare visste det väl inte ens om att Nerikes Allehanda fanns.

De starka reaktionerna från religiösa människor, styrkan i reaktionerna antyder att de upplever sig personligt kränkta, kan de ha att göra med att tron oupplösligt förenas med en människas personlighet. Reaktionerna tycks nästan instinktiva, som pavlovska reaktioner.

Går tron hos somliga religiösa människor så djupt att den borde liknas vid en del av den egna identiteten? Människor har inte en tro utan är sin tro? Ungefär så som Gamla testamentets nefesh fungerar – människan har inte en själ utan är en själ, en levande andlig varelse. Det skulle förklara varför reaktionerna på förlöjligande av det trons människor håller för heligt blir så starka, ibland omåttligt häftiga.

Å andra sidan reagerar inte alla. Vilket inte behöver betyda att tron hos dem är grundare eller sitter ytligare. Det kan vara så att de lärt sig leva med det sekulära samhällets skyldig- och rättigheter. Man har rätt att förlöjliga och ta avstånd från det andra håller för heligt. Samtidigt har alla naturligtvis rätt att protestera mot det man upplever som andras förakt och nedlåtenhet.

Sedan är frågan om när det är befogat att utöva rätten att förlöjliga andras tro och övertygelse. Viftar man med skynket, denna gång Lars Vilks bild, enbart för att reta eller för att säga något meningsfullt om yttrandefrihet eller religion? För visst verkar det fånigt och inskränkt om man gjorde det enbart för att man kan och får.

Andra bloggar om: Profeten Muhammed, Nerikes Allehanda, Heligt, Lars Vilks, tro, själ