Diskussionen om kristendomens roll i vår historia och dess plats i skolan går vidare. Idag genom en replik i SvD från Tuve Skånberg, Bengt Malmgren, Kjell O. Lejon och Ivar Gustafsson. De är ”fellows vid Claphaminstitutet”. Humanisternas åsikter behandlas nu även i andra dagstidningar. Läs t ex ett debattinlägg från evangeliska kristna i tidningen Dagen om att Mångkultur kräver respekt för religion.
Debbatörerna inledningsord i dagens artikel i SvD är dramatiska: I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter.
Skribenterna konstaterar att det inte är andra religioners anhängare som står för denna attityd - utan motståndet kommer främst från en nitisk falang sekulariserade svenskar.
Åsikterna i humanisternas ursprungsartikel, som bland annat avfärdade kristendomens betydelse för vårt samhälles framväxt, dess etik och vetenskap, motsägs. Det är rent trams och historierevisionism, menar dagens debattörer. Och det vore oklokt att försöka manipulera bort kristendomens avgörande och positiva roll i skapandet av den svenska kulturen, hävdar de eftertryckligt.
Avslutningsvis liknar man humanisternas hållning vid sovjetdiktaturens propagandistiska historieskrivning, dvs selektiva fakta underordnas den ideologi man propagerar för. Och man erkänner i sanningens namn att samma beteende ibland kan uppvisas av kristna rörelser.
Så till mitt eget intryck av humanisternas ställningstagande som stämmer väl med tankarna i dagens artikel. De ledande livåskådningshumanisterna önskar tvätta bort kristendomen som historisk faktor och nedvärdera dess betydelse för det svenska samhällets utveckling. En sådan aktivitet innebär att man förespråkar en omtolkning och förvanskning av det förflutna.
Man ska inte skönmåla och idealisera kristendomen i det förflutna. Inte heller ska historien bedömas anakronistiskt genom att vi värderar den enkelriktat med vår tids värderingar och normer. Men även med en historiekritisk hållning kan man inte radera ut, retuschera bort, kristendomens betydelse.
Humanisterna strider i själva verket i sitt inlägg om vem som har tolkningsföreträde och därmed liksom äger historien. Och brännpunkten i den konflikten handlar om kristendomen alls ska tillmätas någon betydelse eller sorteras bort. För att besegra kristendomen måste den städas undan, nullifieras, förminskas.
Det är så förvånande att humanisterna nedlåter sig till att försöka förvanska det förflutna. Genom att humanisterna igenkänner sin egen ”sekulära humanism” som en slags majoritetsåskådning känner man sig förmodligen i ett moraliskt överläge och önskar utnyttja läget och ta revansch på kristendomen. Ska man tro deras första debattartikel är strategin att göra om och revidera historien. Men kan det verkligen ske utan samvetsbetänkligheter? Och stör det dem inte att de står utan egentligt stöd från den vetenskap man hyllar i alla andra sammanhang?
Debbatörerna inledningsord i dagens artikel i SvD är dramatiska: I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter.
Skribenterna konstaterar att det inte är andra religioners anhängare som står för denna attityd - utan motståndet kommer främst från en nitisk falang sekulariserade svenskar.
Åsikterna i humanisternas ursprungsartikel, som bland annat avfärdade kristendomens betydelse för vårt samhälles framväxt, dess etik och vetenskap, motsägs. Det är rent trams och historierevisionism, menar dagens debattörer. Och det vore oklokt att försöka manipulera bort kristendomens avgörande och positiva roll i skapandet av den svenska kulturen, hävdar de eftertryckligt.
Avslutningsvis liknar man humanisternas hållning vid sovjetdiktaturens propagandistiska historieskrivning, dvs selektiva fakta underordnas den ideologi man propagerar för. Och man erkänner i sanningens namn att samma beteende ibland kan uppvisas av kristna rörelser.
Så till mitt eget intryck av humanisternas ställningstagande som stämmer väl med tankarna i dagens artikel. De ledande livåskådningshumanisterna önskar tvätta bort kristendomen som historisk faktor och nedvärdera dess betydelse för det svenska samhällets utveckling. En sådan aktivitet innebär att man förespråkar en omtolkning och förvanskning av det förflutna.
Man ska inte skönmåla och idealisera kristendomen i det förflutna. Inte heller ska historien bedömas anakronistiskt genom att vi värderar den enkelriktat med vår tids värderingar och normer. Men även med en historiekritisk hållning kan man inte radera ut, retuschera bort, kristendomens betydelse.
Humanisterna strider i själva verket i sitt inlägg om vem som har tolkningsföreträde och därmed liksom äger historien. Och brännpunkten i den konflikten handlar om kristendomen alls ska tillmätas någon betydelse eller sorteras bort. För att besegra kristendomen måste den städas undan, nullifieras, förminskas.
Det är så förvånande att humanisterna nedlåter sig till att försöka förvanska det förflutna. Genom att humanisterna igenkänner sin egen ”sekulära humanism” som en slags majoritetsåskådning känner man sig förmodligen i ett moraliskt överläge och önskar utnyttja läget och ta revansch på kristendomen. Ska man tro deras första debattartikel är strategin att göra om och revidera historien. Men kan det verkligen ske utan samvetsbetänkligheter? Och stör det dem inte att de står utan egentligt stöd från den vetenskap man hyllar i alla andra sammanhang?
