Professor undervisar humanister

Forn- och medeltidsforskaren Birgit Sawyer tar till orda i debatten i Svenska dagbladet. Hon invänder mot humanisternas synsätt när de inte skiljer på kristendomen som budskap och kyrkan som institution. Rubriksättarna ger inlägget en extra laddning: Humanisterna avslöjar en skrämmande okunskap.

Birgit Sawyer skriver undervisande och klokt: "Vad såväl det kristna budskapet som kyrkan betytt för vår västerländska kultur låtsas humanisterna inte om; efter det västromerska rikets fall bestod vad vi idag kallar Europa av Kristenheten, inom vilken rötterna till vår nuvarande västerländska civilisation, till exempel inom arkitektur och litteratur, formades."

Därmed har någon hemmahörig i universitetsvärlden och historieämnet kommenterat humanisternas vilja att göra om historien efter sin egen övertygelse. Ibland faller vi alla i den tunnan, men humanisterna gör det mera målmedvetet och övertygat än andra. Det är som om religionen i dess kristna varianter inte bara måste bekämpas i nutiden. Historien ska omtolkas. Och i nuet ska vårt kristna kulturarv tystas ner genom att man inte vill ge verktyg och redskap till nya generationer. Man anar tankegången: Göm undan kristendomen bland en mängd andra "exotiska" religioner och allt kommer att framstå som världsfrämmande och udda...

Nu undrar jag bara om biskoparna har tappat bort sina reservoirpennor? Eller om de har fullt upp på annat håll? Något litet inlägg från biskopligt håll borde väl ändå ett de kända humanisternas generalangrepp på kristendom, historiesyn och skola kunna leda till.

Himmelsk vårdcentral

Hängde på mig vinterns skinnpaj (så kallades de fränaste skinnjackorna i ungdomens vår) och knallade ner till vårdcentralen i god tid. Infann mig där 07.40 och redan väntade 5 människor på att dörren till väntrummet skulle öppnas. Efterhand samlades allt fler i primärvårdens kö. När vi var vid pass 10 personer dök en kvinna upp och utbrast spontant när hon fick syn på oss som väntade på att få komma in: Kors, här är ju mer folk än i kyrkan.

Det kunde ju ha varit en svidande kritik mot församlingar som samlar sisådär en 9 personer till sina gudstjänster. Men jag förstod genast att folk i kyrkan stod för en stor och betydande mängd människor.

Sedan kastade hon ett öga på väntrummets låsta dörr och sa: Och pärleporten är inte öppen än!
Men efter en evig väntan kom, som genom ett under, alldeles strax (07.50) en kvinnlig S.t Per och släppte in oss alla!

Symbolisk kamp skola-kyrka

Kulturkampen rasar. Frågan är egentligen mer symbolisk än reell - det handlar åter om skolavslutningar. Mer symbolisk eftersom frågan det egentligen handlar om är hur sekulriserat vårt samhälle ska och ska vara. Och om vad relgigionsfriheten faktiskt tillförsäkrar människor av rätt till religionsutövning. Eftersom den kristna kyrkan är kollektiv till sin natur kan den inte praktiseras i hemmets garderober annat än som enskild bön. Och trons konsekvenser syns i samhällslivet och har samhällspolitiska konsekvenser, så tro och kyrka inte reduecras till en fråga om privatmoral.

Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.

Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.

Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?

Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.

I kyrkan blir man värdelös

Tänk om vi kunde ta tillvara på alla förmågor de pensionerade biskoparna har! Hon sa det med eftertryck. Sedan såg hon uppfordrande på mig som om det berodde på mig att även biskopar ska gå i pension.

Jag tänkte att det är väl få människor vars gåvor så tas i anspråk som biskopars. Men kontrasten mellan aktiv tjänstgöring och pensionärslivet kanske blir större för dem. De är vana att stå i centrum ofta. Och sedan blir det bara ibland. Men det sa jag inte. Istället höll jag med om att de har erfarenheter som inte bara kyrkan borde ha glädje av. Men så flög det i mig: Men först borde vi verkligen ta tillvara all den erfarenhet som alla vi vanliga har. Den gamle chefredaktören i mig muttrade: någon borde undersöka saken och skriva om det slöseri vi ägnar oss åt när förvärvad kunskap tillåts förfalla och ligga i träda.

Han där borta har varit i utlandstjänst flera gånger, sa jag. Och utan att tänka mig för pekade jag på honom. han såg förvånad ut, men log sedan. Hon nickade för hon kände honom. Han har fått hålla några föredrag – för syföreningar och pensionärssamlingar. Men det han lärt sig bryr sig knappast någon om. En gång fick han visst hålla en föreläsning på en kurs också. Men sedan blev det tyst. Nu var det min tur att se uppfordrande på henne.

Jag började få upp ångan. På något sätt hade hennes omtanke om de pensionerade biskoparna rört vid ett sedan länge undanträngt engagemang . I kyrkan är andras erfarenhet ingenting värd, så tänker alltför många. Upparbetad kunskap, fungerande nätverk frågar man inte efter.

Hur många av dem som har möjligheter att ta tillvara andras erfarenhet gör det? De som utser arbetsgrupper i kyrkomötet eller på stiftet, använder de Dina kunskaper? Blir Du tillfrågad att vara med när kontrakten gör något? Får Du föreläsa, skriva, berätta? Nej, nej, nej är de flestas svar. Jantelagen, brukar de sucka. Så jag tror inte längre att jag kan något som kyrkan har nytta av, lägger några till. Man blir liksom värdelös...

Människor må ha varit ute som missionärer eller verkat som akademiker, ha arbetat som folkrörelsemänniskor eller läst in sig på ekumenik, Ha haft ett samhällsengagemang eller utövat ett specialintresse. När jag ibland frågat dem om de känner sig uppskattade för sina förmågor och om de blivit tagna i anspråk blir svaren lika som karbonkopior. Nästan ingen har frågat efter deras förmågor eller velat ha deras kunskap. Det finns ingen i kyrkan som vill ha det jag har att erbjuda och det jag kan, blir den sorgliga reaktionen. Vet Du hur det känns, brukar de fråga. Då nickar jag bara.

Kunskapsbank finns ingen. Talarförmedling har vi inte. Tankesmedjor ägnar vi oss inte åt. Teologiska verkstäder finns inte. Men vi är strängt sysselsatta. Vi håller på att uppfinna hjulet. Igen och igen och igen.

Andra bloggar om: Jantelagen, Kyrkan, Biskopar, Tankesmedja, Teologi, Ekumenik