Skolavslutningarnas religiösa inslag

Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.

Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.

Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.

Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.

Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.

En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.

Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.

Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.

Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.

Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!

Skolavslutningar i kyrkan om prästen ges ledigt?

Mötet mellan skolan och kyrkan fortsätter att vålla konvulsioner. I Människor och tro behandlades frågan. Skolavslutniungar, jag säger bara skolavslutningar! Frågan diskuterades i Sveriges Radio denna morgon och som vanligt krattades manegen åt Christer Sturmark från livåskådningshumanisterna. Det känns fantasilöst att det alltid är han som framträder i den pågående kampanjen mot kristen tro.

Han använde det märkligaste argument som hitills förekommit i diskussionen. Argumentet utvecklades ungefär: kyrkan tillhör vårt gemensamma kulturarv och därför bör alla få använda kyrkorna! Det är rimligt att ge prästen ledigt, sa Sturmark. Är inte det lite orättvist mot vaktmästare, städare och kantorer, vars tjänster man på många håll vill nyttja?

Till argumentet hörde att man ju betalar till underhållet av kyrkorna via skattsedeln. Betänk då att man betalar även till landets försvar vilket inte innebär att man kan låta officerarna gå hem och använda regementets lokaler för egna syften.

Sturmark argumenterar som om det fanns en kulturell allemansrätt som gjorde att man kunde ta fornminnen eller historiska företeelser i besittning. Något som mycket opreciserat sägs ingå i vår gemensamma historia, i vårt kulturarv, skulle nu bli möjligt att ta över?!

Tillgänglighet är en viktig sak för Svenska kyrkan men nyttjanderätten regleras, tidigare i svensk lag, numera i kyrkordningen. Där framgår att om rummet ska upplåtas måste verksamheten stämma med det invigda kyrkorummets helgd.

Dessutom kan man undra vem som just då skulle överta ansvaret för det invigda kyrkorummet med sina liturgiska föremål och altaret som vittnar om Guds närvaro. Men det kanske man vill dölja bakkom ett skynke? Även under en skolavslutning ska kulturskatterna vara skyddade, brandskyddet fungera och helst tänker väl Sturmark att ljudbordet är påslaget och att högtalarna och mikrofonerna ska vara på plats och fungera.

Är det en god ordning enligt Humanisterna? Skicka hem värden och ta över kalaset?

Läs även Eva Brunnes och Lars Friedners debattinlägg om kyrkan och skolavslutningar. Eller KD:aren Gunilla Tjernbergs uttalande i Dagen.

Symbolisk kamp skola-kyrka

Kulturkampen rasar. Frågan är egentligen mer symbolisk än reell - det handlar åter om skolavslutningar. Mer symbolisk eftersom frågan det egentligen handlar om är hur sekulriserat vårt samhälle ska och ska vara. Och om vad relgigionsfriheten faktiskt tillförsäkrar människor av rätt till religionsutövning. Eftersom den kristna kyrkan är kollektiv till sin natur kan den inte praktiseras i hemmets garderober annat än som enskild bön. Och trons konsekvenser syns i samhällslivet och har samhällspolitiska konsekvenser, så tro och kyrka inte reduecras till en fråga om privatmoral.

Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.

Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.

Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?

Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.

Bra rutet, Alf!

Alf Svensson, den förre partiledaren för kristdemokraterna, tycker i en debattartikel i Svenska dagbladet att det nu får vara nog med dumheter. Anledningen är att en rektor i Småland har hindrat en skolavslutning i kyrkan.

Skolverket är tvehågset. Möjligen kan man ha skolavslutningar i kyrkor. Så här skriver man från verkets sida: Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning. Gudstjänst eller religiös andakt är sådana sammankomster som faller under denna bestämmelse. Verksamheten i den offentliga skolan får inte utformas så att eleverna utsätts för påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning.

Om målet för skolavslutningarna vore att göra elever till aktiva kristna har man helt misslyckats. I så fall vore ju landet fullt av troende vid det här laget. Istället är Sverige ett av världens mest religionspassiva och sekulariserade länder. En gudstjänst har inslag av bön och förkunnelse - det tillhör den kristna religionen. Att vara med vid ett sådant tillfälle innebär inte att man som elev utsätts för "påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning". När man tror att elever måste skyddas från att höra en präst be i församlingens kyrka tillmäter man själva den delen av skolavslutningen en oerhörd betydelse. Tänka sig!

Alf Svensson kan avfyra verbala haranger med must och kraft. Han skriver: Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?
I svettdunstande idrottshallar eller i urtrista och stämningsbefriade lokaliteter ska terminsavslutningar tydligen ske. Och föräldrar och allmänhet har fått sig itutat att ”tiga är bäst till lags”.

Bra rutet, Alf!