Folket älskar ett hus

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!

Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.

Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött

Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!

Procession med gran

Med julen i sina händer skrider änglaprocessionen fram över vita vidder. Bärs julen, i form av en stjärnbeprydd julgran, in eller bort? I bakgrunden en kyrka som vandringens mål eller är det den man lämnat? Har korset ersatts av julgranen?

Kylslaget och blekt. Avskalat allt glitter och extra pynt. Inga lysande färger, inga exalterade gloriarop.

Allvarsamma och sammanbitna vandrar änglarna. Den äldre med skyddande och välsignande händer. Några sömngångarhänder sträckta som skydd mot allt möjligt man stöter på kan det inte gärna vara.

Hej tomtegubbar-stämningen är långt bort. Inga danser till käcka melodier: Nu är det jul igen...

Stenarna blir så glada att de får knoppar

Ur en ny predikan, Påskdagens, på predikobloggen ordrik.

I morse när vaktmästaren öppnade dörrarna till Olaus Petri kyrka var det ungefär som när man öppnar en bok. En bok har ju massor av sidor med en berättelse. Och när man har börjat läsa eller lyssna om någon läser för en, så vill man nästan inte sluta.

Idag ska vi titta på några av kyrkans sidor. Vi ska läsa berättelsen som finns i huset. Den är spännande och kan berätta så mycket, bara man vet var man ska titta och läsa. Somliga av oss kan läsa böcker, andra kan inte det ännu. Och så finns det människor som är jättebra på att läsa hus.

Kom hit får Ni se. Se där, det finns det en oxe uppe på pelaren. Och där är ett lejon...och en örn. Det är de fyra berättelserna i Bibeln om Jesus som bilderna handlar om. Vilka skrev berättelserna, evangelierna som vi kallar dem? Just... Och idag har vi läst ur lejonets bok om Jesus.

En gång bråkade man med Jesus för hans lärjungar, sådana som vi, de sjöng och var glada för att de var vänner till Jesus. Och då sa några som inte gillade det där ifrån på allvar, mycket strängt. - Säg till dina lärjungar att de håller tyst. De lät säkert väldigt mycket eftersomde hade roligt tillsammans. Ungefär så där som körerna sjöng nyss. Starkt och högt. Snart ska de sjunga ännu starkare. Tänk om de blir tystade...

Och då säger Jesus: om de tiger ska stenarna ropa. Och lägger man örat till en pelare eller en kyrkvägg och är riktigt tyst så hör man dem ropa. Långt därinne: Jesus är uppstånden. Och så ropar de utanpå förstås om att vägen till himlens paradis har Jesus öppnat. Och stenarna blir så glada att de får knoppar, se varenda pelare har knoppar, och uppe i taket växer blommor och blad. Hela kyrkan ropar om det Jesus gjort – vunnit seger över döden! Vilken Påskkyrka!

Bra rutet, Alf!

Alf Svensson, den förre partiledaren för kristdemokraterna, tycker i en debattartikel i Svenska dagbladet att det nu får vara nog med dumheter. Anledningen är att en rektor i Småland har hindrat en skolavslutning i kyrkan.

Skolverket är tvehågset. Möjligen kan man ha skolavslutningar i kyrkor. Så här skriver man från verkets sida: Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning. Gudstjänst eller religiös andakt är sådana sammankomster som faller under denna bestämmelse. Verksamheten i den offentliga skolan får inte utformas så att eleverna utsätts för påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning.

Om målet för skolavslutningarna vore att göra elever till aktiva kristna har man helt misslyckats. I så fall vore ju landet fullt av troende vid det här laget. Istället är Sverige ett av världens mest religionspassiva och sekulariserade länder. En gudstjänst har inslag av bön och förkunnelse - det tillhör den kristna religionen. Att vara med vid ett sådant tillfälle innebär inte att man som elev utsätts för "påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning". När man tror att elever måste skyddas från att höra en präst be i församlingens kyrka tillmäter man själva den delen av skolavslutningen en oerhörd betydelse. Tänka sig!

Alf Svensson kan avfyra verbala haranger med must och kraft. Han skriver: Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?
I svettdunstande idrottshallar eller i urtrista och stämningsbefriade lokaliteter ska terminsavslutningar tydligen ske. Och föräldrar och allmänhet har fått sig itutat att ”tiga är bäst till lags”.

Bra rutet, Alf!

Att se till det man är en del av

Konferensfrukosten denna morgon var till full belåtenhet. Nybakat bröd, flera sorters pålägg med leverpastej, skinka, och ett urval ostar. Bacon med stekt ägg eller om man så ville ett lagom kokt ägg. Men allra mest lyckat frukt och grönt.

När en av biskoparna stannade till inför batteriet av kannor där fil och yoghurtvarianterna stod uppradade med små skyltar märkta lättfil 0,5% eller yoghurt 3,5 slog han ihop händerna och blev alldeles tyst. Så bredde han ut dem nästan i en välsignande gest och utbrast: Livets mångfald! Och bredvid finns de många skålarnas lovsång. Allt som naturen frambringat samlas där med nötter och frukter, färska såväl som torkade. Där finns sylter, flingor och mycket annat som snart ska regna över de vita fälten (tallrikarna med fil).

När frukosten är aväten sätter den dominanta dagisreflexen in. Vi tar våra tallrikar och koppar och går för att stapla dem på någon rullvagn. Och där står vi med fulla händer och ingen avställningsyta att vara duktiga på. Åter till bordet med grejerna. Detta är gu´bevars inte längre vilken matsal som helst. Detta är stiftsgårdens restaurang!

Jag är på Stiftsgården Stjärnholm på ett seminarium om tillsyn i kyrkan. Låter det inte utmanande och djärvt, så säg! Men frågan om tillsyn är verkligen av stor betydelse i en kyrka som den Svenska där biskop och domkapitel inte har många sanktioner (maktmedel) eller åtgärder att ta till när det blir galet och fel. Uppgiften är snarare att ge stöd, råd och uppmuntran så att trassel och knutar kan lösas upp.

I seminariet har vi förstått att tillsyn inte är myndighetsutövandets kontroll av det instansen kan ha ansvar för men egentligen står vid sidan om. Tillsyn i kyrkan bör förstås på ett annat sätt: att ha omsorg om det man själv är en del av. Och då kanske man inte ska börja söka efter åtgärder som kan upplevas som repressalier eller straff? En annan ingång är att arbeta med samtal där man själv blir en del av problematiken. Man möts utifrån gemenskapen (koinonia) och den grundläggande samhörigheten i kyrkan.

Men nog kan man grubbla på hur samhörigheten i kyrkan ska uppmuntras och stimuleras så att den blir ett faktum. Den gemenskapen är en gemenskap runt Jesus Kristus, kring Ordet och sakramenten. Den gemenskapen blir inte en kyrkans gemenskap om man inte förenar arbete med tillbedjan och tro. Den blir inte riktigt verklig eller påtaglig förrän man går från sammanträdesbordet till altarbordet. Kanske är det just detta vi borde se till, först och främst?!

Andra bloggar om: Tillsyn, Episcopé, Domkapitel, Biskop, Myndighet, Stiftsgård, Stiftsgården, Stjärnholm

Pastor omvände sig - blev humanist

Tomas von Martens återger på sin blogg en artikel ur Humanisten. Den är skriven av Jan-Ove Olsson, konvertit från Missionsförbundet (pastor) och Svenska kyrkan (diakoniassistent) till Humanisterna. Fd pastor Olsson vänder sig nu mot sin bakgrund och sitt förflutna:

Då gick det inte att tro på de sagor jag lärt mig skulle vara sanna: att det fanns en Gud som begärde vår underkastelse och vårt krypande inför en vitklädd förmedlare av Hans nåd. Tron blev snarare en pajaskonst än det allvarliga steg av överlåtelse Skrifterna föreskrev.På något sätt har jag mognat till att överlåta mina beslut åt tanken. Hjärtat i all ära, men utan tankens klarhet mognar man inte som människa, en som också är redo att hjälpa andra på vägen genom livet.

Min kommentar: Vilken kristen tro hamnade Jan-Ove Olsson i? Under mina många år i kristna sammanhang har jag inte själv träffat på en förkunnelse eller undervisning som talat om underkastelse, som begärt något "krypande". Att böja sig under Guds vilja gör man av ödmjukhet och man ber t ex med Psaltarpsalmen 25 om att få ledning, hjälp och förlåtelse. Tron som pajaskonst är inte jag bekant med. Och trosrörelser där man sätter förnuftet på undantag lär väl ändå tillhöra det sällsynta slaget?!

Att kunna tro på livet självt och det vi upplever med våra sinnen är fullt tillräckligt. Vi behöver inte förhålla oss till någon högre makt som vi inte vet något om.

Låt oss istället avslöja de människor som utnyttjat föreställningen om ett ”högsta väsen” och i detta väsens namn tjänat sitt uppehälle och skrämt andra till tystnad och underkastelse!

Min kommentar: All respekt för Olssons övertygelse och nya klarsyn. Sinnesförnimmelse och erfarenhet behövs. Trons människor brukar för sin del hänvisa till sina erfarenhet och upplevelser, tydliga sinnesförnimmelser, av Gud. Man kan klara sig utan - men för många av oss är det inte så dumt att ha ett sådant stöd i livet. Att skrämma till underkastelse och tystnad är inte kyrkans och den kristna trons metod. Att det i historien funnits sådana inslag ska vi självklart erkänna. Sådana tillkortakommanden är bara till skada. Men ordens hätskhet kanske är ett svar på tal. Somliga kristna ska prompt triumfera med berättelser om ateistiska humanister som blivit kristna.

Att det under senare delen av 1900-talet skulle ha förekommit förtryck och skrämsel i svensk kristen och kyrklig kontext gör mig konfunderad och alldeles perplex. Enstaka fanatiker kan ingen rörelse helt svära sig fri ifrån - men det antyder inte texten. Här ska man avslöja dem som utnyttjat föreställningen (ska väl utläsas som låtsasövertygelsen eller som något påhittat). Varför denna bittra och hätska anklagelse? Hur stor besvikelse ligger inte dolda mellan dessa den nye humanistens meningar. Handlar det om den före detta pastorn själv? Eftertankens kranka självinsikt? Eller gäller det andra? Vilka? När? Var?

Nu stundar nya tider
Semesterperioden, långt ifrån datorer och snabba uppkopplingar, är slut. Idag är första arbetsdagen på höstterminen. Under denna sommar har jag lärt mig att jag är duktig på att vara ledig. Det är förmodligen min bästa gren. Så tycker dock inte alla i bekantskapskretsen som undrar varför jag är så förtjust i de gotländska kyrkorna Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge att jag där leder och firar gudstjänster under semestern. Men jag ska ju ändå gå på gudstjänst?! Så...

Bilden då? Den är från Tingstäde kyrka mitt på Gotland, granne med Tingstäde träsk (en insjö) med sitt berömda bulverk.

Här ett stycke kyrkoteologi i trä. Precis innanför kyrkans port finns detta dopfuntslock som med en hiskelig anordning kan hissas upp. Och så öppnar sig inte bara dopfunten utan symboliskt hela kyrkan. Den visar påtagligt att dopet är porten in i kyrkan.

Det finns krafter i kyrkan som arbetar för att dopet ska bli en dekoration i kanten. De vill ändra kyrkans ordning att man för att ta del av de troende och döptas måltid - nattvarden - ska vara döpt. Det lär till och med vara så att man i undervisning på ett kyrkligt institut får uppmaningar att strunta i ordningen där dopet är förutsättningen för deltagande i nattvarden. Dessa modernistiska nydanare kan gott meditera över Tingstäde kyrkas lock!

Inför bonussystem i kyrkan!

Det är synd om människan. Nu senast är det mest synd om ledningen på Ericsson. Man lider med alla stackars direktörer som inte fick sin bonus. För ett företag i kommunikationsbranschen är nederlaget på bolagsstämman dubbelt. Man hade inte bara misslyckats att kommunicera, man fäste uppmärksamhet på det som borde ske undanskymt. Dålig reklam! Hur ska Ericssonsfolket nu kunna visa sig på golfbanor eller cocktailpartyn? Varje mobilsamtal kan häcklas som ett led i att fixa bonusprogrammet.

Att Ericsson gör mobiler och system för kommunikation har blivit en bisyssla. Nu är de också i bonusbranschen. De har väl lärt något av inspiratörerna i ABB och Skand(al)ia. Att planera hur anställda, särskilt på direktörsvåningarna, ska få ut så mycket mer av sin arbetsgivare har blivit en synnerligen viktig uppgift. Störst är den som tjänar mest, säger man ibland i kyrkan. Man har läst Matteus 20 om att ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare”. I Ericsson är bonussystemen uppbyggda så att de som har de högsta positionerna verkligen tjänar oändligt mycket mer än andra.

Smart är att anställda på arbetstid kan planera hur man kan berika sig, man erbjuder sig och får tillstånd att ta för sig av företag och dess vinster. Tillgångarna kan skingras lagligt och med företagens goda minne. Och så bråkas det om när någon skickar privata mail på arbetstid. Finns det något mer privat än en plånbok så tjock att innehållet knappt kan förbrukas ens om man inhandlar Värmland eller Ösel.

Idén med bonus den är inte ny. Bonussystem går ut på att få del i framtida vinster. Avlatssystemet var ett sätt att dela ut sådan del i framtida händelser, i kommande vinst. Och bonussystem handlar ju om rabatt på aktier. Avlaten kan liknas vid en mycket förmånlig aktie. Med himmelsk utdelning.

Nu bör bonussystemen förstatligas och kommunaliseras! Ideerna är för bra för att reserveras för det privata näringslivet. Då skulle vi få snurr på produktiviteten i stat och kommun. Ingen skulle komma på tanken att släppa iväg guldäggen Vattenfall eller Systembolaget – givna platser för bonus. Med bonus in natura. Fritt Överstebrännvin i trettio år om omsättningen ökar med tre procent eller rätt till tusen egna kubikmetrar vatten i Norrländska vattenmagasin.

Kommunalrådet får lägenheter i det kommunala bostadsbolagets lägenhetsbestånd. Kommunalarbetaren får välja mellan några fria månader i demensvård eller subventionerat fika i skolmatsalar.

Kyrkan kan inte heller länge bakåtsträvande stå utanför samhällsutvecklingen. Fram för kyrklig bonus! Går församlingen med plus får man som bonus fri kollekt i ett år. Går pastoratet med vinst erbjuds man reserverad plats på första bänk inte bara tredje Söndagen efter Trefaldighet utan även Första advent. En mycket eftertraktad förmån!

En bonus är att valfriheten är större i Svenska kyrkan. Man kan därför också välja att hälsa på någon som sitter övergiven och ensam eller ligger sjuk. Ett annat erbjudande handlar om att, via Lutherhjälpen och SKM, ge stöd och hjälp till flyktingar och föräldralösa barn i Afrika.

Andra bloggar om: Ericsson, Bonus, Svenska kyrkan, Mail på arbetstid