Gudlöst öl för ateismen

Kristeligt Dagblad i Danmark är en inspirerande tidning. Där tror man fortfarande på ordets betydelse och man kan därför ibland få läsa riktigt krävande texter.

Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.

Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:

– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.

Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.

De danskarna...

Medmänsklighet som luras

Visst är det rörande med välviljan mellan människor. Vi kommer varandra till stöd och hjälp. Vi ställer upp, vi är snälla och rara. Många vill vara sina medmänniskor behjälpliga på alla möjliga sätt. Särskilt rörande är det med omsorgen om människor som inte av egen kraft kan förmå sig att överge Svenska kyrkan. De ska ha hjälp!

Och se vilket medmänskligt nit – där finns åtskilliga sidor på nätet som erbjuder argument för att man ska överge kyrkan. Där får man all tillgänglig information om Hur man går ur Svenska kyrkan. Och de finns dom som tillhandahåller blanketter så man kan lämna sin kyrka utan att behöva anstränga sig. De snälla livåskådningshumanisterna vill verkligen hjälpa folk att slippa tillhöra. Vilken vänlig gest, vilken omtanke. Så osjälviskt!

Men så blir man förvånad. Över att den nyss demonstrerade medmänskligheten inte sträcker sig till att erbjuda motsvarande blanketter för inträde. Hur tänker man då. Kan det vara så att man har en baktanke med sina fina sidor om hur man överger kyrkan? Kan det verkligen vara så illa att medmänskligheten luras? Eller är det bara normal kamp mot religion det handlar om, igen...

Hur man ansöker om medlemskap i Svenska kyrkan kan man hitta några enstaka sidor om – men då naturligtvis bara erbjudna av kyrkan själv. Längre än så räckte inte uppställningen! Inte ens kyrkan själv förmår tillhandahålla blanketter via nätet så att man lite enklare kan begära sitt inträde. Synd, kunde någon ha sagt. Ja inte synd…men synd alltså.

Religiösa copycats

Även en ateistisk humanist kan självklart behöva distansera sig till sitt förflutna. Tomas von Martens skriver i kommentarerna till en tidigare artikel att man som ”nyfrälst” eller nybliven kristen också tar över språkbruket i sitt nya sammanhang. Det betyder också att man använder orden som är i svang mot det sammanhang man lämnat.

Beteendet är inte olikt det man anammar när man kravlar sig upp ur olika träsk och beroenden. Levi Pethrus stiftelsens (LP-stiftelsen) antidrogarbete resulterade ibland i nyblivna kristna. De kom snabbt in i jargongen och lät som om de varit med på vägen i 150 år. Den starka identifieringen med det nya blev en skyddsväst mot beroendet tidigare i livet. Risken blir förstås stor att det nya också öppnar för en mer slavisk och icke förankrad tro. Den ersätter tidigare beroende med ett nytt - om än oändligt mycket mera uppbyggligt, livsbejakande och sunt.

Nu är det inte bara fd pastor Jan-Ove Olsson som ser sig otroligt befriad ur en förtryckande kristendom. En sådan person presenterades i SvD (30/12 -07) som ex-kristen och avhoppad. Han gick så starkt inför sin tro att han tappade fotfäste och balans. Men nu har han både svurit och gått på systembolaget!

Samma fenomen om än i lindrigare form drabbade en och annan av de prästvigningskamrater man kort efter vigningen träffade. De förlorade lite av sig själva. De blev personlighetsförändrade. Och det var inte bara genom en ny roll som de kunde kliva ur eller i. De gick in i en ny fas, ett nytt rum, ett nytt sätt att vara och tänka. På några veckor hade anlagt ett grötmyndigt och prästerligt tonfall.

Prästprästerna talade i vardagslag med samma predikoton som på söndagen. När de hälsade såg jag mig ibland om för att se varifrån ekot och efterklangen kom. Dyre broder, kunde de plötsligt säga, vilken fröjd att se dig! Förr hade de sagt: hej på dig din gamle galosch. Hur mås? Och det nya prästlivet var så underbart att de redan lyfts till den sjunde av himlarna och där stod jag kvar med fötterna nerkörda i kyrkbackens lera och slask.

Jag kände mig bortkommen inför dessa så hastigt självsäkra kopior av ett förflutet prästideal. Ska sanningen fram härmade och karikerade jag nog i min enfald dessa nybörjarprästers manér. Vid en kopp instant coffee roade vi oss på bekostnad av vigningen rört upp något i dem. Instant copy kallade vi dem mellan skål och vägg. Religiösa copycats. Bombasmen och darret på stämman var inte svårt att imitera.

Så studerade jag noga grandet i andras ögon. Vilka olater jag själv skaffade mig var lite svårare att få syn på. Men förmodligen höll jag på att prata ihjäl mina medmänniskor, inklusive förvånade kollegor, i varje diskussion. Minsta åsikt som någon uttryckte retade oppositionslustan och formuleringsivern. Så hade jag också tillbringat en tid bland ungliberalerna som kunde konsten att koka spiksoppa. Den tunnaste tanke förvandlades till en tjock och fet anrättning med doft, färg och krydda! Lustfyllt och tanklöst.

Nåväl, även om man kan förstå fenomenet med distansering till det förflutna och anslutning till det nya så måste man ju inte acceptera det. Inte heller behöver man med tolerans och förstående låta fiendebilder florera alltför vidlyftigt.

Problemet att insikten om egen syndfullhet skulle drabba så till den grad som humanistkonvertiten Olsson beskriver står jag frågande inför. Men visst finns det en syndaförkunnelse som arbetar efter pedagogiken att inte förrän man tryckts så långt ner i lorten det bara går, kan man lyftas. Men den maskteologin (maskar vi äro) är och förblir en avart av insikten om vår syndfullhet. Att vi både är syndare och rättfärdiga borde kunna leda till en mer balanserad hållning. Underkastelse och blind lydnad har man dåligt skriftstöd för.

Till slut bör vi nog fråga oss också vad som händer när den nyväcktes entusiasm för sitt nya liv går över. Hur blir det då. Ett nytt uppbrott? Ungefär som förra gången kan man eventuellt se tillbaka på en lära som lovade betydligt mer än man själv lyckades utvinna. Då är det skönt att peka finger. Någon annan bär ansvaret. Hoppas att det inte behöver hända igen. Men en del av dem som brände sig i framgångsteologins trosrörelse upplevde (läs presens för somliga som ännu upplever) bristande tilltro till allt vad övertygelse och tro hette. Fanatismen eller hängivenheten (hur man nu vill se det) svedde av en långt större livsåskådningsyta än de faktiskt själva förfogade över. Bränd mark - är det ödet som drabbar avhoppare?

I söndags läste vi i Sverige i högmässan en underbar text ur Salomos vishet (11:22-26). Gud kallas visserligen härskare – men det man tänker när man hör den är inte blind lydnad och underdånighet. Texten var en nyupptäckt för somliga, för andra avlyssnad med igenkännandets smil: Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Andra bloggar om: Ateism, Kristen tro, Copycats, LP-stiftelsen

Pastor omvände sig - blev humanist

Tomas von Martens återger på sin blogg en artikel ur Humanisten. Den är skriven av Jan-Ove Olsson, konvertit från Missionsförbundet (pastor) och Svenska kyrkan (diakoniassistent) till Humanisterna. Fd pastor Olsson vänder sig nu mot sin bakgrund och sitt förflutna:

Då gick det inte att tro på de sagor jag lärt mig skulle vara sanna: att det fanns en Gud som begärde vår underkastelse och vårt krypande inför en vitklädd förmedlare av Hans nåd. Tron blev snarare en pajaskonst än det allvarliga steg av överlåtelse Skrifterna föreskrev.På något sätt har jag mognat till att överlåta mina beslut åt tanken. Hjärtat i all ära, men utan tankens klarhet mognar man inte som människa, en som också är redo att hjälpa andra på vägen genom livet.

Min kommentar: Vilken kristen tro hamnade Jan-Ove Olsson i? Under mina många år i kristna sammanhang har jag inte själv träffat på en förkunnelse eller undervisning som talat om underkastelse, som begärt något "krypande". Att böja sig under Guds vilja gör man av ödmjukhet och man ber t ex med Psaltarpsalmen 25 om att få ledning, hjälp och förlåtelse. Tron som pajaskonst är inte jag bekant med. Och trosrörelser där man sätter förnuftet på undantag lär väl ändå tillhöra det sällsynta slaget?!

Att kunna tro på livet självt och det vi upplever med våra sinnen är fullt tillräckligt. Vi behöver inte förhålla oss till någon högre makt som vi inte vet något om.

Låt oss istället avslöja de människor som utnyttjat föreställningen om ett ”högsta väsen” och i detta väsens namn tjänat sitt uppehälle och skrämt andra till tystnad och underkastelse!

Min kommentar: All respekt för Olssons övertygelse och nya klarsyn. Sinnesförnimmelse och erfarenhet behövs. Trons människor brukar för sin del hänvisa till sina erfarenhet och upplevelser, tydliga sinnesförnimmelser, av Gud. Man kan klara sig utan - men för många av oss är det inte så dumt att ha ett sådant stöd i livet. Att skrämma till underkastelse och tystnad är inte kyrkans och den kristna trons metod. Att det i historien funnits sådana inslag ska vi självklart erkänna. Sådana tillkortakommanden är bara till skada. Men ordens hätskhet kanske är ett svar på tal. Somliga kristna ska prompt triumfera med berättelser om ateistiska humanister som blivit kristna.

Att det under senare delen av 1900-talet skulle ha förekommit förtryck och skrämsel i svensk kristen och kyrklig kontext gör mig konfunderad och alldeles perplex. Enstaka fanatiker kan ingen rörelse helt svära sig fri ifrån - men det antyder inte texten. Här ska man avslöja dem som utnyttjat föreställningen (ska väl utläsas som låtsasövertygelsen eller som något påhittat). Varför denna bittra och hätska anklagelse? Hur stor besvikelse ligger inte dolda mellan dessa den nye humanistens meningar. Handlar det om den före detta pastorn själv? Eftertankens kranka självinsikt? Eller gäller det andra? Vilka? När? Var?

Är kristna idioter, eller inte?

En fråga har ställts till mig om var Dawkins skriver att kristna är idioter. Nu har jag inte påstått att han ordagrant skrivit så – men återgivit tankegångar i McGraths bok Ateismens illusioner. Det är ateisten Stephen Jay Gould som avvisat synen på troende och kristna som oförnuftiga, psykiskt instabila etc. Han har visat att en annan hållning än den typen av förenklade och överdrivna förenklingar är möjlig. Det finns alltså olika former och grader av ateism och ateistiska hållningar, se t ex sidan ateism.se.

McGraths inledning i Ateismens illusioner visar hur han för sin del uppfattat Dawkins beskrivning av en kristen människas övertygelse. Dawkins frammanar en människa som inte nyttjar sin tankeförmåga och sitt förnuft utan är falsk, grundlurad eller totalt vilsen.

Ordet delusion diskuterar Dawkins i sin bok och sitt förord. Han citerar att det betyder ”falsk tro eller intryck” och han fortsätter med flera citat. Med gillande och instämmande återger han några ord från Robert M. Pirsig: ”When one person suffers from a delusion, it is called insanity. When many people suffer from it, it is called Religion”. Närmare ordet idioti eller mental sjukdom kan man inte gärna komma, eller hur? Så alldeles fel ute var McGrath (och jag) inte.

Och vänligheterna fortsätter. ”Ett metaforiskt eller panteistiskt bruk av ordet Gud är ljusår från den intervenerande, mirakelordnande, tankeläsande, syndastaffande, bönesvarande Gud i Bibeln, hos präster, mullor och rabbiner, och i det vanliga språket. Att avsiktligt sammanblanda de två är, enligt min mening, en handling av intellektuellt högförräderi” (min övers ur engelska upplagan). Och detta är Dawkins metod att leta upp användbara citat att klippa till de troende med och därmed frammana bilden av människor som står främmande för förnuft, vetenskap och balans.

Gould var i McGraths bok ett exempel på en mer balanserad ateistisk hållning. Och i tidigare artiklar har jag hänvisat till ateistiska sidor för en närmare beskrivning av olika former av ateism. Men man kan inte upprepa och säga allting hela tiden – särskilt inte när angreppen på kristen tro och kristna människors tankeförmåga och är illasinnade och oftast helt omöjliga att känna igen sig i (se tidigare recension av Onfrays Handbok för ateister).

Dawkins, Onfray och Sam Harris (Brev till en kristen nation) är intrycken entydiga: kristna och andra religioners företrädare är närmast tankeoförmögna (möjligen virusangripna) och delaktiga i en övertygelse som leder till extremism, fanatism och exempellöst och obarmhärtigt våld. Hur många troende människor, i vår kontext kristna, kan känna igen sig i sådana beskrivningar???

Kristen tro, Ateism

Religion som neuros och ideologisk soppa

Michel Onfray, känd fransk folkbildare och filosof (f 1959) har skrivit En hedonists dagbok och Handbok för ateister (2006 på svenska, Nya Doxa) . Boken har fått många recensioner som man kan hitta på nätet: Ateism.se, Sydvsenskan, Arena, Corren.se

Onfray är en kämpande ateist, aktiv i kampen mot religion och gudstro. Dessa står i vägen för ett gott och sant mänskligt liv. Religionerna är förtryckande system.

Hans handbok för ateister börjar poetiskt och skönlitterärt – med viss inkänning och betoning av att han inte någonsin och ingenstans föraktat den som trodde på andar eller en odödlig själ, på gudomlig inspiration, änglarnas närvaro, bönens kraft, ritualens effekter osv.…men överallt har han noterat hur mycket människan fabulerar för att slippa se världen som den är.

Snart övergår boken till ett generalangrepp just på Judendom, kristendom och islam. Om de troende och deras religion använder han begrepp som: Naiv enfald, andlig misär, neuroser, psykoser, perversioner mental patologi, mental epidemi, obskurantism, fiktioner, neuros, magiskt tänkande, fabler, fiktion och fabrikation, underkastelse under oförnuftet, ideologisk soppa.

Som angrepp blir det mer löjeväckande än seriöst. Till slut söker man efter psykologiska förklaringar till dessa tillmälen. Och förmodligen är det just där man hittar förklaringen. I hans personliga och tidiga negativa och skrämmande upplevelser av religion och tro.

Men religion kan ha ett annat syfte. Han skriver att: De översinnliga världarna framstår plötsligt som ett slags motvärldar, uppfunna av utmattade människor, trötta och uttorkade av sina ständiga färder över sanddynerna och över de steniga, vitglödgade vägarna. (s 13f) Tron är en antites till världen, en dröm till vilken man kan längta och fly från en tillvaro man inte uthärdar.

Det som är överraskande med detta generalangrepp är att han, utöver sin förfärande obalanserade kritik, också anger uppgiften för en ateistisk ateism, en verklig ateism till skillnad från mjukisvarianterna: en kristen eller en svag ateism.

Onfray tycker att ateismen står inför en ny och högre uppgift: Meslier förnekade alla gudomar, d´Holbach demaskerade kristendomen, Feuerbach dekonstruerade Gud, Nietzsche förkunnar omvärderingen. Vi skall förvisso avskaffa Gud, men för att skapa vad? En annan moral, en ny etik, värden av ett helt nytt slag, otänkta eftersom de hittills varit otänkbara: där har vi det som låter oss samtidigt förverkliga och gå bortom ateismen. Det är den stora och krävande uppgiften för framtiden (s 55). Onfrays alternativ innehåller en hyllning till filosofin och förnuftet och en anslutning till den individuella och sociala nyttan, pragmatismen och hedonismen.

Istället för att försöka utveckla denna ateismens egna idévärld och tänka dessa nya tankar är han uppslukad av aversionen mot religionerna. Han har några poänger i sin religionskritik. Med honom undrar även många kristna hur tron genom århundraden egentligen har praktiserats. Men han mer än löper risken att bedöma det som hände då med vår tids mått och inte utifrån de historiska förutsättningarna. Dessutom - allt som hänt av krig, folkmord, förföljelser av oliktänkande hamnar i religionens vågskål. Ingen balans, ingenting av bokens inledande förståelse, ingen pardon. Religionen ska nedkämpas och förintas som det förtryckets och lurendrejeriets verktyg den är.

Onfray ifrågasätter Jesus som historisk person. Han ifrågasätter alla religiösa texter och tydligt Bibelns båda testamenten. Han vill dekonstruera de tre monoteismerna, de arbrahamitiska religionerna. Deras gemensamma grund är: hat mot intellektet (lydnad och underkastelse), hat mot livet (outsläcklig dödslängtan), hat mot denna värld (nedvärderas till förmån för en hinsides värld), hat mot den förgängliga kroppen ( förringas eftersom den gudomliga själen har alla goda egenskaper och dygder), hat mot kvinnorna och mot det fria och befriade könet. Dessa religioner slår rot utifrån principer som överallt handlar om förfalskning, kollektiv hysteri, lögn, fiktion och myter vilka tillåts verka obehindrat s 81.

Onfray bryr sig inte om att inga seriösa kristna eller utövande judar och muslimer kan känna igen sig i denna kanonad av överdrifter, vantolkningar och förvanskningar. Han öser på. Han predikar för sina troende skaror. Och så förundras en del ateister över att religionernas folk tycker sig se religion och tro i ateismen. Märkligt.

Andra bloggar om: Ateism, Michel Onfray, Religion

Ateismen ser grandet i den troendes öga
Varför är andra människors villfarelse viktigare än att utveckla den egna övertygelsen? Vari ligger drivkraften att hellre bekämpa andras tro än att övertyga om det egna tänkandets fördelar? Vad lockar så i den kristna tron (och andra religiösa traditioner) att de troendes brister får bära ens eget engagemang?

Är den egna iden så fattig att den måste bäras av ett stort MOT? Är den egna traditionen så grund att den enbart klarar sig som ett ANTI? De kära Humanisterna ägnar enligt min mening osunt stort intresse för tro och religion. Osunt därför att de knappast någonsin uppfattat eller erkänt att tro även har mängder av goda sidor, utmärkta konsekvenser och samhällsnyttiga effekter! Om den ateistiska rörelsen har tron som förutsättning är den på defensiven redan från början. Och den lever bara såtillvida det finns en religion att strida och opponera sig mot. Man tar sin styrka från religionen. När sig av den.

Ateismen som alternativ är på fel väg därför att den är ofattbart uppslukad och trollbunden av grandet i den troende människans öga. När Richard Dawkins bok kommer ut på svenska flyttar man säkerligen fram sina antireligiösa och religionsfientliga positioner. Fel, fel, fel ropar man till kyrka och tro.

Under tiden bryr sig de flesta religiösa människor hälsosamt nog inte särskilt mycket om den organiserade ateismen. Fullt upptagna som de är med att verka som frivilliga i medmänniskors tjänst. Och att ge ekonomiskt stöd, andlig support och uppmuntran till många av utsatthetens människor. Aktiviteterna når också utöver världen via Lutherhjälpen, Missionen, Diakonia eller eller genom några andra av den kristna solidaritetens organisationer.