Religiösa copycats

Även en ateistisk humanist kan självklart behöva distansera sig till sitt förflutna. Tomas von Martens skriver i kommentarerna till en tidigare artikel att man som ”nyfrälst” eller nybliven kristen också tar över språkbruket i sitt nya sammanhang. Det betyder också att man använder orden som är i svang mot det sammanhang man lämnat.

Beteendet är inte olikt det man anammar när man kravlar sig upp ur olika träsk och beroenden. Levi Pethrus stiftelsens (LP-stiftelsen) antidrogarbete resulterade ibland i nyblivna kristna. De kom snabbt in i jargongen och lät som om de varit med på vägen i 150 år. Den starka identifieringen med det nya blev en skyddsväst mot beroendet tidigare i livet. Risken blir förstås stor att det nya också öppnar för en mer slavisk och icke förankrad tro. Den ersätter tidigare beroende med ett nytt - om än oändligt mycket mera uppbyggligt, livsbejakande och sunt.

Nu är det inte bara fd pastor Jan-Ove Olsson som ser sig otroligt befriad ur en förtryckande kristendom. En sådan person presenterades i SvD (30/12 -07) som ex-kristen och avhoppad. Han gick så starkt inför sin tro att han tappade fotfäste och balans. Men nu har han både svurit och gått på systembolaget!

Samma fenomen om än i lindrigare form drabbade en och annan av de prästvigningskamrater man kort efter vigningen träffade. De förlorade lite av sig själva. De blev personlighetsförändrade. Och det var inte bara genom en ny roll som de kunde kliva ur eller i. De gick in i en ny fas, ett nytt rum, ett nytt sätt att vara och tänka. På några veckor hade anlagt ett grötmyndigt och prästerligt tonfall.

Prästprästerna talade i vardagslag med samma predikoton som på söndagen. När de hälsade såg jag mig ibland om för att se varifrån ekot och efterklangen kom. Dyre broder, kunde de plötsligt säga, vilken fröjd att se dig! Förr hade de sagt: hej på dig din gamle galosch. Hur mås? Och det nya prästlivet var så underbart att de redan lyfts till den sjunde av himlarna och där stod jag kvar med fötterna nerkörda i kyrkbackens lera och slask.

Jag kände mig bortkommen inför dessa så hastigt självsäkra kopior av ett förflutet prästideal. Ska sanningen fram härmade och karikerade jag nog i min enfald dessa nybörjarprästers manér. Vid en kopp instant coffee roade vi oss på bekostnad av vigningen rört upp något i dem. Instant copy kallade vi dem mellan skål och vägg. Religiösa copycats. Bombasmen och darret på stämman var inte svårt att imitera.

Så studerade jag noga grandet i andras ögon. Vilka olater jag själv skaffade mig var lite svårare att få syn på. Men förmodligen höll jag på att prata ihjäl mina medmänniskor, inklusive förvånade kollegor, i varje diskussion. Minsta åsikt som någon uttryckte retade oppositionslustan och formuleringsivern. Så hade jag också tillbringat en tid bland ungliberalerna som kunde konsten att koka spiksoppa. Den tunnaste tanke förvandlades till en tjock och fet anrättning med doft, färg och krydda! Lustfyllt och tanklöst.

Nåväl, även om man kan förstå fenomenet med distansering till det förflutna och anslutning till det nya så måste man ju inte acceptera det. Inte heller behöver man med tolerans och förstående låta fiendebilder florera alltför vidlyftigt.

Problemet att insikten om egen syndfullhet skulle drabba så till den grad som humanistkonvertiten Olsson beskriver står jag frågande inför. Men visst finns det en syndaförkunnelse som arbetar efter pedagogiken att inte förrän man tryckts så långt ner i lorten det bara går, kan man lyftas. Men den maskteologin (maskar vi äro) är och förblir en avart av insikten om vår syndfullhet. Att vi både är syndare och rättfärdiga borde kunna leda till en mer balanserad hållning. Underkastelse och blind lydnad har man dåligt skriftstöd för.

Till slut bör vi nog fråga oss också vad som händer när den nyväcktes entusiasm för sitt nya liv går över. Hur blir det då. Ett nytt uppbrott? Ungefär som förra gången kan man eventuellt se tillbaka på en lära som lovade betydligt mer än man själv lyckades utvinna. Då är det skönt att peka finger. Någon annan bär ansvaret. Hoppas att det inte behöver hända igen. Men en del av dem som brände sig i framgångsteologins trosrörelse upplevde (läs presens för somliga som ännu upplever) bristande tilltro till allt vad övertygelse och tro hette. Fanatismen eller hängivenheten (hur man nu vill se det) svedde av en långt större livsåskådningsyta än de faktiskt själva förfogade över. Bränd mark - är det ödet som drabbar avhoppare?

I söndags läste vi i Sverige i högmässan en underbar text ur Salomos vishet (11:22-26). Gud kallas visserligen härskare – men det man tänker när man hör den är inte blind lydnad och underdånighet. Texten var en nyupptäckt för somliga, för andra avlyssnad med igenkännandets smil: Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Andra bloggar om: Ateism, Kristen tro, Copycats, LP-stiftelsen