När man använder orden vioch dom kopplade till varandra finns det komplikationer som kan dyka upp. Tänk om jag som tillhör ett vi sympatiserar med dom? Inte bara i en enskild fråga utan i mycket, hur blir det då. Hur länge kan jag tillhöra detta vi när jag mentalt tillhör detta dom.
Frågan om kärnkraft är en sådan. Jag har länge tänkt att kärnkraft trots alla faror, är något gott. Men i allt högre utsträckning har det gått upp för mig hur man intecknar framtiden inte bara för sina barn utan för 100.000 år. Det är 4000 tusen generationer om räknar fyra per århundrade. Nöjer man sig med tre generationer per hundra år blir de ändå ett svindlande ofattbara 3000 GENERATIONER! Snart är jag inte längre vi med kärnkraftsförespråkarna utan är på väg till dom där som bekämpar detta framtidsvansinne. Ingen vet hur dystopisk framtiden kan bli. Om allt råkar bli omkastat och försvagat vad spelar då kärnkraftsinspektioners noggrannhet för roll? Ingen alls!
Enbart Barnkonventionen som nästan alla hyllar som framsynt och välgörande för barnen borde räcka för att rida spärr mot kärnkraften. Förmodligen borde meteorologerna höras mer, dom och klimat och väderforskarna. Hur mycket vi än värmer upp planeten finns det risk för en ny istid. Den förra hos oss började för ca 115.000 år sedan och de sista resterna försvann så sent som för 10.000 pr sedan. Grattis till dom som lever då att klara kärnavfallet under jorden när en 100 meter tjock glaciär täcker Sverige! Där istäcket var som tjockast förra gången hade det en höjd på flera kilometer. Jag tillhör dom som bryr sig och inte vi som vill ha mer kärnkraft. Inte längre.
