Och nu något helt annat.
Denna morgon är det sophämtning. Därför ställs soptunnor och extrasäckar ut mot vägen kvällen före. Men när jag drar upp rullgardinen och ser ut över gräsmattan ligger där ett silverne glitter mitt på det gröna gräset. Aluminiumfolie visar det sig vara. Jag gör en upptäckarexpedition. Undrar stillsamt varifrån den kommit seglande. Spejar mig omkring. Finner att den gröna extrasäcken ligger slängd 25 meter från den plats där den lämnades för några timmar sedan.
Där ligger plastsäcken som en trasig grön ö i ett hav av plast och hushållssopor. Hjärnans alla hjul snurrar igång. Korpar? Nej de håller hus på annan plats. kajor? Nej de lyfter inte 10 kilo säck ett tjugotal meter. Räv? Nix, det är för tungt. Slutsatsen blir att någon förbipasserande person i skydd av mörkret lekt slungboll med säcken. Den har kraschlandat och spruckit. När säckslungaren givit sig av har naturen själv tagit kommando. Då kom nog kajor, duvor, rävar och annat som pickat, hackat och bitit sönder påsen allt mer.
Jag förlorar mitt stillsamma jag och bli en rasande furie som far fram och plockar skräp likt en gigantisk dammsugare. Mitt språkbruk lämpar sig inte för återgivning i fromma sammanhang. Om man säger så. Där och då vaknar hämndbegäret. Visste jag bara vem förövaren var skulle jag kunna tänka mig att ge tillbaka. Gåvor och gengåvor.
Det är ingen god tanke att vilja hälla sopor på någons trappa eller blockera dennes ytterdörr med kladdiga kycklingben och äggskal. Därför bekämpar jag tanken genom att intala mig att hut går hem alldeles av sig själv. En dag snubblar personen nog under sin ljusskygga verksamhet och vrickar foten och bryter stortån. Genast känner jag att denna dag kommer solen inte att gå ner över min vrede. Särskilt som det ganska mulet ute.
När allt blivit insamlat tuffar sopbilen fram. Som tur var har jag väntat på den eftersom personalen inte får hantera trasiga säckar. Riskerna blir för stora för dem då. Men jag kan själv hiva säcken i gapet på vidundret. Vi språkas vid en kort stund innan åkaren behöver fortsätta sin runda. Mitt problem är inte okänt. Det händer flera. Än värre är sopdumpningen i ängen, skogsbackar, badstränder vägrenar. Finns det en tom yta så nog kan man slänga en burk eller en tom förpackning där. Eller vräka ut de sopor man forslar runt i bilar för att slänga varhelst ett tillfälle yppar sig.
Nu förstår jag varför det kan behövas sopspioner. Att de dessvärre mest bevakar misstagen när man lägger rätt saker i fel tunna är tråkigt. De skulle behöva spionera på sopmarodörerna som löser sina sopproblem genom att dumpa dem på andra! Några sådana miljöbovar fångas ytterst sällan. Trots att de nog skulle gå att spåra.
Visserligen är jag för att man ska kunna förlåtas. Men det tycker jag förutsätter ånger och vilja till bättring. Att förlåta dem som medvetet och överlagt täcker över ängen, skogsbackar, badstränder, vägrenar, torg, gator, parkeringsplatser, dungar och fält känns svårt. Guds fria natur har fått ett kladdigt och geggigt lapptäcke bestående av skräp, rester och avfall. Särskilt plåt, plast och glas blir en sorglig ersättning för mjuka mattor av blommor och örter.
Marodörerna gnolar nog:
Uti vår hage finns flaskor och sill
Släng soporna
Där blir man av med vadhelst som man vill
Släng äggskal och ketchupflaska
Släng lådor och grillens aska
Släng resten och kladdet, släng soporna
Glänsande folie flyger omkring
Släng soporna
Burkar och plastbestick, massor av ting
Släng påsar och paraplyer
Släng vykort med granna vyer
Släng allt, ja, släng mera, Släng soporna!
När de borde sjunga:
Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så träffas vi där!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!
Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!'
