Ett något nyare julkort än kalenderns andra. Ett brinnande ljus, en grankvist, en flätad julgransprydnad i form av ett hjärta, en stjärnhop och en himmelsblå bakgrund. Anslående i sin stilsäkra utformning. Hjärtat fungerar nästan som en pendel där den svänger diagonalt över bilden.
Ett kort som den som är tolkningsbenägen kan brottas med en stund. Ljuset är det Johannesprologens ljus, det som kommer i världen? Hjärtat är det trons sammanfattade korg med Gudstron och medmänsklighet sammanflätade? Gröna grenen är det skapelsens återklang i julen, där djuren samlas runt människan som denna gång slipper att vara allena? Vem vet? Den som tolkar kan lätt få för sig saker och halka iväg längs egna spår.
Men jag är trött på att kritisera och peka ut faror på den kyrkans väg som har blivit bred som en autostrada. Jag pendlar mellan uppgiven likgiltighet och engagerad oro. Det är då jag sitter mig till ro. Låter världen i och utanför kyrkan vara. En stund. Andas ut min oro och andas in hopp och tillförsikt.
Under alla omständigheter går vi nu i väntans tider. Ett barn ska födas om vilket det sägs att det är Messias, Herren. Gud själv i mänsklig gestalt.
