Hos tandläkaren med värk. Någon föreslog att det var gångjärnen som slitits ut. Munnen går titt som tätt. När det glappar så mycket kan det bli slitage. Ändå har jag sedan många år infört ordransonering.
I min ungdom var jag en obotlig bluddrare som knappast kunde tänka utan att samtidigt högt formulera mig. Sådant retade gallfeber på äldre kollegor som själva villa ha ordet. Det skulle inte delas med osnutna nybörjare. De patriarkerna kunde minsann lägga ut texten. Förmodligen var det då jag lärde mig lyssna efter svagheterna i resonemang. I andras argument fann jag hål. Mina egna slapp under långeliga tider den omilda prövningen. Folk nöjde sig med att sucka. Inte sälla ljudligt, så där som en av kantorerna brukade, ett par minuter in i min predikan.
Två röntgenplåtar avslöjar inga infektioner eller andra defekter. Nu är det bara att vänta och se. Samt att hålla mun och nöja sig med ordlösa små gymnastiska rörelser. Jag vet vad omgivningen kommer att säga -nu talar han för sig själv igen. Men när han talar inför andra tänker de - vilken omständig typ, kan han inte hålla igen något lite? Talträngd med ord som hämtade ur en bok.
Därför är bloggen så bra. Här kan orden formuleras utan att käkarna behöver gå. Människor läser så långt de vill, innan de hastigt och lustigt hastar vidare. Och tankarna kan nu för tiden stå på on även om ljudet är off. Å andra sidan kan ju ni som läser den här texten inte veta om jag sitter och mumlar, eller rent av talar högt och ljudligt, här framför mitt tangentbord, eller inte. Själv skulle jag säga att jag är en ganska lågmäld högtalare.
