Sliddder och sladder

För många år sedan skrev jag i Portalen (Strängnäs stiftstidning) ett kåseri om skvaller och baktaleri inom kyrkan. Jag filade och ändrade i all oändlighet innan den gick i tryck. När texten till sist nådde läsare hade jag fullständigt "nyanserat" bort all öppen frankhet och begriplig argumentering. Ett sorgligt misslyckande att försöka vara rak och tydlig.

Men ännu längre tillbaka i Nerikes Allehanda lyckades jag bättre. Då genom att fokusera en ung prästs erfarenheter. Han hette faktiskt Mats Hermansson och hade blivit hårt åtgången efter en del mindre välbetänkta påståenden. Han kunde ibland vara ganska oslipad och bullrig. Trots det behövde han en stötta:
 

Sladdrande tungors drypande elakheter

Allt verkade hur fredligt som helst. Det idylliska draget
var påtaglig.  Att något var fel insåg man efter lite
nämare kontakter. Det var något sjukt i svang. Något
förgiftade samvaron.

Smittan spred sig hastigt. Hade det gällt en kroppslig

farrsot hade en smittskyddsläkare kunnat ge råd om hur man
bäst skulle skydda sig. Men mot de sladdrande tungornas
drypande elakheter fanns knappt något skydd.

Har du hört att...började samtalen med löfte om stora

hemligheter. Vet du att...fortsatte skvallret som breddes
på tumstjockt.

Denna gång blev en ung präst offret. Hans första fel var

att han fortfarande hade kvar sin ungdom.

Han var inte världens mest slipade diplomat. Tvärtom kunde

man ofta komma på honom med att säga precis vad han tänkte.
Det var hans andra fel.

Han var dessutom påhittig och hade ett brett kontaktnät

utanför det kyrkliga etablissemanget. Det var hans tredje
fel.

Fjärde felet var att han hade svårt att uppskatta

organiserad välgörenhet som han ansåg fungerade mer för
hjälparna än för de behövande.

Skall han vara i den här kyrkan tänker inte vi stanna kvar,

sa personer som åldersmässigt sedan länge uppfattats som
vuxna. De sökte sig till andra kyrkor.

Prästens konfirmander hade förstört de nya tapeterna på

lägergården, det visste alla. Vad de inte visste var att
han aldrig haft konfirmander på den gården.

Syndabocken fick bära allt negativt. Det var bara en

tidsfråga innan ryktesspridningen skulle krossa honom. Den
unge prästen skulle ut i öknen.

Då hände något som stängde flödet av illasinnade babbel.

Någon talade verkligt väl om prästen och hans arbete. Det
fungerade som när orden "Tig, var stilla" kväste stormen.
Hut gick hem. Äntligen.

Det tisslas och tasslas fortfarande förfärligt mycket. Det skvallras och sprids rykten. Förmodligen är vi alla lite anfrätta av den kulturen. Anständigheten att säga rakt ut vad man tänker till dem det angår har ingen stark ställning. Istället pratas det bakom ryggen. Om enskilda personer, om deras åsikter och om hur de är.  Och om församlingar. Avståndstagande och utstötning har vuxit till i takt med att intelligent kritik och teologisk diskussion avtagit. Men så har också de politiskt grundade besluten och utspelen blivit fler och det öppna teologiska studiet och samtalet anfrätts av guilt by association!
 

Jag skulle vilja använda Påven Franciskus ord när han talade till sina nyutnämnda kardinaler vid en mässa härförleden i S:t Peterskyrkan i Rom: May all of us avoid habits and ways of acting typical of a court: intrigue, gossip, cliques, favouritism and partiality.