Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.
På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...
Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.
Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!!
Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor!
