Palmsöndagens högmässa var synnerligen välbesökt i den kyrka där jag deltog. Ett par präster följda av en grupp konfirmander vandrade kyrkgången fram. De skulle delta i välsignelsen av palmkvistarna i kyrkans mellankor. Konfirmander fullföljde sedan uppdraget att dela ut bladen till gudstjänstdeltagarna i bänkarna vilket var trevligt. Efter visst dröjsmål satte processionen igång med ungdomskören i täten direkt efter kors och ljus. Just denna kyrka är som gjord för att involvera församlingen i att följa med i processioner insides och kyrkan runt. Både Hosianna och Se, vi går upp till Jerusalem sjöngs under ett något återhållsamt palmbladsviftande.
Liturgin fungerade som en dialog med engagerad församling som svarade, sjöng och läste med i påtaglig delaktighet. Trots det vandrade tankarna iväg. Jag funderade över sådant som visserligen kan fånga uppmärksamheten, men ändå bidra till att det blir onödigt rörigt eller yvigt.
När något skulle ske var det i denna gudstjänst få longörer. Man behövde knappast ens undantagsvis vänta på förflyttningar. Det är sällan gynnsamt när en flödande gudstjänst plötsligt gör halt och någon reser sig och trippar iväg till en position som redan kunde ha varit intagen. Det bryter rytmen och flödet när en församling gång på gång måste vänta på att någon ska stega iväg till en ambo eller en mikrofon för att läsa eller be. Detsamma kan gälla prästers förflyttningar i rummet. Det blir smått rörigt om någon hamnar än här än där och måste gå och hämta eller lämna böcker eller annat. Detsamma gäller återkommande och ivrigt bläddrande efter sidor i missalen eller andra handböcker för att hitta en sida. Visst kan det krångla ibland, särskilt i kyrkorum där man är mindre hemtam, men sällan jämt och samt.
Jag tänkte också på predikningar jag hört. Vet att det är lätt att fastna i texten och därför nöja sig med att återberätta den med tolkande utläggning. Men det blir ofta ospecifikt och utan att bron in i gudstjänstfirarnas vardag och liv. Det behövs något som utmanar, något att ta spjärn emot. Jag vet, för alltför ofta har min förkunnelse brustit. Jag har sagt det som andra sagt före mig, tänkt det de har tänkt och har sålunda inte bidragit till vägledning eller uppmuntrat till egen tankeverksamhet över vad detta evangelium kan göra och betyder idag, för oss, för mig.
Ett alternativ är att ta sin utgångspunkt i något som människor själva upplevt, som de kan känna igen sig i. Intåget i Jerusalem skulle till exempel börja i en nutida demonstration, i en vaktparad, i en orkester på marsch, den långsamma vandringen i en biljettkö eller i hur man förr fick ställa upp på rad utanför klassrummen och tåga in till sina bänkar. De flesta har gjort något sådant, men aldrig tågat in i Jerusalem med Jesus. Kopplingen skulle kunna vara vad som fick mig/oss att demonstrera eller marschera och fundera över vad som kan ha fått folk på fötter då? Till exempel.
Men snart samlar jag mig och lyssnar uppmärksamt och dras in i rörelsen fram mot altaret. När jag lämnar kyrkan bär jag ett palmblad i innerfickan på min vinterjacka.
