Man kan inte säga annat än att jag lever ett spännande liv mitt i all monotoni. Så har undersökningarna satt fart igen för att ta reda på om hälsan tillåter att jag blir transplanterad. Nyligen fick käkkirurgen berätta om min tandstatus dög för en ny njure, Skälet är att infektioner i käke och tänder kan ställa till det rejält om man transplanteras.
Undersökningen av hjärtat under belastning har blivit för gammal och måste göras om. Men då måste man kunna ta blodtrycket under testet, men min ena arm är det numera förbjudet att mixtra med eftersom där sitter en fistel för dialys. I andra armen hade man satt infarten där ett ringa radioaktiv medel skulle sprutas in. Det gick inte heller att få ett tillförlitligt blodtryck ur mina något svullna ben. Till sist beslutades att injicera ett kemiskt medel för att höja hjärtfrekvensen motsvarande hård cykling. Lite som en åsnespark i bröstet. Luften försvann och det blev att kippa efter andan. Rör på fötterna, blev den kärva uppmaningen. Förmodligen för att medlet skulle ta sig runt i hela kroppen och biverkningarna avta snabbare. Huvudvärken satte in och långsamt lättade det att andas. Hela tiden var jag övervakad av tjänstvillig vårdpersonal som såg att det inte var så lätt att härda ut.
Därefter blev det till att äta något för att röntgenbilderna skulle bli bättre. Nuklearröntgen tog en bra stund då händerna skulle hållas över huvudet. 18 minuter blev det. En dryg kvart, men längre än en timme kändes det. Skulle nog ha tränat handuppräckning. I nästa vecka blir det en fortsättning då man med ultraljud ska se hur hjärtat sköter sig i viloläge. Ingen aning, har jag. Hur hjärtat mår. Men så småningom lär det hamna i den digitaliserade journalen så att jag kan utläsa om det fungerar som sig bör. Tänk vad man får vara med om.
Som ett brev på posten fick jag en infektion runt den kateter som är försänkt i kärlen vid hjärtat. Nu knaprar jag antibiotika och försöker sköta mig på alla sätt och vis. Detta uppdagades på dialysen. Nu mera får man vänta utanför där man tejpat upp små rutor för att man ska kunna sitta där innan man bli insläppt efter utfrågning om hälsotillstånd och temperaturtagning. Märkligt nog har de stolar man skulle sitta i försvunnit, alla utom en. Och den är oftast bortflyttad så man inte syns från avdelningen. Kanske är det di sma undar jordi som varit framme? Vem samlar på udda stolar på ett sjukhus?
Så erfaren som jag börjar bli kunde det vara läge att skriva en sjukvårdens tourguide, en handbok i konsten att bese och få glädje av ett sjukhus. Inte minst har jag lust att berätta om alla de fantastiska konstverk som dyker upp på de mest oväntade ställen. En plåt av Karin Ward till exempel. Eller de keramiska små underverk som Bitte Alling förfärdigat. Några av dem dessvärre vandaliserade. Nu hänger de i kulverten under M-huset på USÖ, en kulvert numera bara personalen har tillträde till. Kanske kan någon konstkännare göra en rundvandring i pandemisäkert format?
