Bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar...

Vem biter nu för tiden i det sura äpplet? Människor med äppelträd som smakar en omogen frukt lär känna det sura. När det mognar blir det sura mer acceptabel syrlighet. I bildlig mening får den som biter i det sura äpplet ta ovälkomna händelser som de kommer. Betydelsen är att finna sig, foga sig. Förmodligen är vi som biter i just det äpplet väldigt många, ja, alla! 

Skulle det gå att PH-testa upplevelser är många ytterligt sura, lång ifrån det basiska. I naturen blir det sura ovänligt mot livet. Sjöar måste kalkas för att fiskar och annat liv ska kunna finnas. Den klaraste sjö kan visa sig vara så sur att den blivit steril. Men i våra liv kan det sura äpplena hjälpa oss att bli klokare och visare, förutsatt att vi kan reflektera över vad som hände och varför och till sist finna oss i att det som blev, blidde (!).

Själv är jag nedsänkt i sura äpplen och kan räkna upp otaliga tillfällen där, trots mitt upproriska och kritiska sinne, jag fick finna mig och försöka försonas med det jag inte ville. Ibland går det inte, ska det inte gå, att inrätta sig. Här ett exempel på samhällsnivå. Som att en enda kyrka i Sverige styrs av politiska partier och deras sympatisörer. Det äpplet ska inte bitas i trots att den partipolitiska makten formellt inleddes för ca hundra år sedan. Ingen mognande syrlighet där inte. Det synnerligen surt, fortfarande.

Den andliga och politiska makten skulle hållas isär är slutsatsen om man läser om reformationstidens kritik av den katolska kyrkans brister. En sådan kritik inriktades på sammanblandningen av politisk och andlig makt, vilket fördömdes å det bestämdaste. 

De som än så länge fåfängt försökt motverka partipolitiseringen får inte göra som räven. Nöja sig med att det är ett oåtkomligt mål. Surt, sa räven om rönnbären som var utom räckhåll. Den politiska åsikten gissar jag är att det är bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar i skogen...?