En bekant låter mig få veta att det råder brist på högmässor. Kortgudstjänster står däremot högt i kurs. Med kort o, betoning på snabbt. Man får fara vida omkring för att finna en högmässa i Svenska kyrkan.
Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!
Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...
Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!
Visar inlägg med etikett Gudstjänst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gudstjänst. Visa alla inlägg
15 juli 2011
16 januari 2011
Ny lyster på djupet
Att putsa sina skor är ett undervärderat nöje. Slitna skor blir som nya. Skavanker och märken poleras bort. Ny färg sjunker in i skodonen och de får ny lyster. Konsten är att få det att gå på djupet och inte bara bli ytlig fernissa. Inte bara sken och yta.
Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...
Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...
15 januari 2011
Tänk på vilodagen
Söndag betyder ett nytt tillfälle att samlas i Guds hus. Samma hus som är församlingens mötesplats. En plats när gränsen mellan det eviga och tiden blir transparent. En stund när den himmelska härskaran firar med oss redan här och nu, eller hur?
Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!
Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!
11 januari 2011
Att kvitta en gudstjänst?
För att det ska vända måste några våga vända sig om. Göra på något annat sätt. Min övertygelse är att det inte handlar om att ta fram hammare och spik för att försöka bygga om högmässan. Och inte handlar det om att poppa upp sig. Inte om att bli häftig, modern, följsam mot trender och opinionskastningar. Så många försök visar att utarmningen på de flesta håll, möjligen med något undantag, bara ökar.
I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.
Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...
När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!
Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.
I alla försök att bli något som kan tilltala alla de som ändå inte kommer går något väsentligt förlorat. Nämligen mötet med alla som faktiskt är där, som redan utgör en bärande kärna, de som ÄR kyrkan. En kyrka, en församling, är ju en gemenskap som strålar samman i gudstjänst. Församlingen kan ju inte gärna vara lika med den majoritet som INTE är där, de som sällan eller aldrig firar gudstjänst, de som enbart nominellt tillhör - men inte gör det i tanke, ord och handling.
Ibland säger även anställda och förtroendevalda att allt vad kyrkan gör har samma betydelse och värde. En modell som går ut på tanken "ska vi byta grejer med varann". Så om man deltar i en dagverksamhet med en knappt befintlig andakt så kan den bytas mot församlingens huvudgudstjänst.Som om det kvittade att det är en kristen församling man tillhör, som om högmässan kvittade! Och har man gått på ett sammanträde skulle det på samma sätt kvittas kanske mot en veckomässa och en korsvägsandakt. Och deltar man i något annat möte så kan man slippa det mesta av tro och bekännelse...
När man river bort sitt centrum förlorar helheten sitt fokus. Det handlar inte om att undervärdera viktiga verksamheter som ger människor gemenskap, viktiga nätverk och sammanhang. Utan om att de lever genom förbindelsen med församlingens centrum i huvudgudstjänstens och den gudstjänsfirande församlingens vandring med Kristus!
Förnyelse och omvändelse börjar med oss som är i församlingen, vi som är där. Vi måste själva vara där, gå dit! Och därtill våga göra något nytt - nämligen frimodigt och personligt bjuda in till högmässofesten. Och om alla vi bjuder har förhinder - så får vi enligt bibliskt mönster bjuda andra. Till himmelrikets måltid redan här och nu.
29 november 2010
Folket älskar ett hus
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!
Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.
Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött
Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!
Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.
Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött
Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!
25 september 2010
Levande gudstjänst
Idag skall jag ha ett pass för kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, textläsare, förbedjare och människor med liknande uppgifter. Mitt ämne är levande gudstjänst. Naturligtvis kommer frågor att ställas om förhållandet mellan högmässans yttre gestalt och dess djupare innebörd. Vad är innebörden i det vi gör i våra olika roller och det vi gör tillsammans?
Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.
Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.
Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.
Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.
Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...
Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.
Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.
Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.
Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.
Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...
26 juni 2010
Midsommar och gudstjänst
Så får detta bli sista midsommarbilden för detta år. Girlanger av björklöv och knutna rosetter bildar en äreport för barnen. Men kortet ska kunna brukas för uppvaktningar och inte bara midsommarhälsningar, det förstår man av att sjömansgossen bär en krukväxt (rosor) och flickorna med sina förkläden (?)har vanliga buketter. Idag midsommardag. I många församlingar har man tagit chansen att få lite extra ledigt. Att dagen finns i kyrkans Evangelibok och därför är en dag då huvudgudstjänst bör firas har man "glömt bort". Men i morgon, Den Helige Johannes Döparens dag, är det dessutom söndag och då blir det svårare att
låtsas att saken fallit ur minnet. Däremot blir det nog många friluftsgudstjänster (om vädret tillåter) eller förkortade snabbgudstjänster.
Gudstjänster har många fått för sig ska vara evangeliserande och måste då vara trevliga och anpassade för alla som aldrig annars går dit. Därmed har församlingens gudstjänst blivit något annat än den en gång var - de kristnas möte med sin Herre. Nu ska den fylla andra funktioner - locka andra att komma med. Och alla är väl medvetna om att gudstjänsten inte är en sammankomst vilken som helst...
17 juni 2010
Högmässa i London, Rom och Hong Kong
Högmässan, vad är det? En världsfrånvänd förlegad mötesform där vår tids frågor och problem inte ryms? En ointressant återvändsgränd som kommer att förlora mot mediabruk, fritidsintressen, hälsotrender och gym?
För den osedvanligt närsynte kan det vara så. För den som tror att högmässan bara är det som sker där den personen finns med. Men - högmässan består ju av den kristna kyrkans levande möte med sin Herre i bön och lovsång, i nattvardens firande. Och den högmässa som firas i Vallstena, Viby eller Kiruna hänger samman med gudstjänster i den anglikanska kyrkan till exempel i London, med katolska mässor i Rom och med lutherska högmässor i Minneapolis, Hong Kong eller Rio.
Och överallt utom just i den rika västvärldens modernistiska hörn firas gudstjänst i kyrkor som växer och där tron föds på nytt! Men här stannar allt fler i sängvärmen eller går på gym! Och så skyller man det egna valet på någon slags kyrkans tråkighet. Först ska man bara göra annat, men sedan, som prioritet 32 eller så, kanske ha med kyrkans gudstjänst att göra.
För den osedvanligt närsynte kan det vara så. För den som tror att högmässan bara är det som sker där den personen finns med. Men - högmässan består ju av den kristna kyrkans levande möte med sin Herre i bön och lovsång, i nattvardens firande. Och den högmässa som firas i Vallstena, Viby eller Kiruna hänger samman med gudstjänster i den anglikanska kyrkan till exempel i London, med katolska mässor i Rom och med lutherska högmässor i Minneapolis, Hong Kong eller Rio.
Och överallt utom just i den rika västvärldens modernistiska hörn firas gudstjänst i kyrkor som växer och där tron föds på nytt! Men här stannar allt fler i sängvärmen eller går på gym! Och så skyller man det egna valet på någon slags kyrkans tråkighet. Först ska man bara göra annat, men sedan, som prioritet 32 eller så, kanske ha med kyrkans gudstjänst att göra.
15 juni 2010
Tillställningar inför Guds ansikte
Stefan Swärd går i ok med Christer Sturmark på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Nu senast måndagen den 14/6 genom att ondgöra sig över ett Förlegat religionstvång för kronprinsessan. (Idag rättade SvD angivelsen om att den Augsburgska bekännelsen skulle vara från 1593 - den är från 1530. Vid Uppsala möte 1593 ställde man sig dock bakom bekännelsen. Vill man läsa texten till Confessio Augustana finns den här.)
Redan i mars roade de sig på Newsmill med en annan artikel om samma frågeställning. Så SvD lyckades denna gång publicera något som redan varit i svang i annat sammanhang. Och upprördheten över förhållandet att Kungen och det kungliga huset ska tillhöra den evangeliska lutherska läran är märkligt stor. I sak har de rätt, alla borde få ha religionsfrihet, även de kungliga. Men ingen tvivlar väl heller på att om Kungen skulle begära att få en ändring till stånd skulle riksdagen genast ombesörja det? Och skulle Victoria bli katolik (!) skulle hon säkerligen som drottning inte behöva abdikera och flytta till Rom. Historien skulle inte behöva upprepa sig, hon kunde lugnt stanna kvar och fira gudstjänst i någon församling inom Stockholms katolska stift.
Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan på Östermalm, som borde anse att en gudstjänst är något viktigt, står bakom slutklämmen i artikeln: Och varför låta det tvångsmässiga statskyrkomonopolet fortfarande ha sitt grepp om Sveriges offentliga liv med en tillställning i Storkyrkan under ledning av ärkebiskopen. Undrar vad Stefam Swärd är van vid från sin församling? Vilka tillställningar arrangeras egentligen där inför Guds ansikte?
Saken har nu även uppmärksammats i tidningen Dagen och på domprost Åke Bonniers blogg!
Redan i mars roade de sig på Newsmill med en annan artikel om samma frågeställning. Så SvD lyckades denna gång publicera något som redan varit i svang i annat sammanhang. Och upprördheten över förhållandet att Kungen och det kungliga huset ska tillhöra den evangeliska lutherska läran är märkligt stor. I sak har de rätt, alla borde få ha religionsfrihet, även de kungliga. Men ingen tvivlar väl heller på att om Kungen skulle begära att få en ändring till stånd skulle riksdagen genast ombesörja det? Och skulle Victoria bli katolik (!) skulle hon säkerligen som drottning inte behöva abdikera och flytta till Rom. Historien skulle inte behöva upprepa sig, hon kunde lugnt stanna kvar och fira gudstjänst i någon församling inom Stockholms katolska stift.
Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan på Östermalm, som borde anse att en gudstjänst är något viktigt, står bakom slutklämmen i artikeln: Och varför låta det tvångsmässiga statskyrkomonopolet fortfarande ha sitt grepp om Sveriges offentliga liv med en tillställning i Storkyrkan under ledning av ärkebiskopen. Undrar vad Stefam Swärd är van vid från sin församling? Vilka tillställningar arrangeras egentligen där inför Guds ansikte?
Saken har nu även uppmärksammats i tidningen Dagen och på domprost Åke Bonniers blogg!
27 maj 2010
Gudstjänstens mening
Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
02 april 2010
Nattvardens instiftelse
Långfredag. Ett norskt vykort som hämtar sitt motiv från instiftelsen av nattvarden. I Svenska kyrkan firas denna dag inga nattvardsgudstjänster. Vid skärtorsdagsmässan dukades altaret av och står nu avklätt och naket. Långfredagen kännetecknas av Jesus korsfästelse och hans död. Därför saknas mycket av det som finns i andra gudstjänster, lovsång och orgelbrus. Det blir en sorgegudstjänst med tillbedjan inför korset.Vykortet har inramat Jesus med en portal. Och bladen, är det palmblad (?), böjer sig nästan skyddande över Jesus när han välsignar och bryter brödet. Brödsbrytelsen har kommit att bli en term för hela nattvardens måltid.
Bildkompositionen är egendomlig. Det ser ut som om Jesus står bakom en mur med marmorplattor. Och där finns en kalk, en torkduk och ett brödfat (paten). Klädedräkt och gloria, liksom det stereotypiskt långa utslagna håret och skägget, signalerar att bilden skall föreställa Jesus. Men det slår mig, profant nog, att det sätt på vilket Jesus framställs här kanske skulle få sentida betraktare mer att tänka på provsmakning i något varuhus. Några gudstjänstvana människor förknippar naturligtvis motivet med altaret och tillredelsen av gåvorna.
Textrutan hämtar sina ord från Johannesevangeliets 13 kapitel där Judas pekas ut som förrädare. När Judas gått sin väg ger Jesus lärjungarna ett nytt bud. Fortsättningen på texten lyder: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Vykort kan komma till användning vid andra tider på året än dem de ursprungligen var tänkta för. Här saknas ju ett hurtigt Glad Påsk! Kortet är poststämplat i Larvik i dec 1918 och sänt till Asker utanför Odensbacken. Hälsningen lyder: Julen 1918. en god og trevlig og et godt nytt aar onsker jag dig med stor velsignelse av gud. Skriv snart igjen saa skal du faa brev av mig, Hilsen Gully.
11 mars 2010
Högmässa i skottlinjen
Högmässan får det allt svårare i Svenska kyrkan, om man ska tro Kyrkans tidning. Det är fel på tiden, det är fel på musiken, det är fel på orden och det är fel på gestaltandet. Måhända det. Men ligger det inte närmare till hands och ställa den provocerande frågan: vad är det i mig/i oss som gör att högmässan inte fungerar eller duger?
Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.
En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.
Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.
Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.
Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?
Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.
En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.
Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.
Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.
Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?
25 januari 2010
Varför kommer dom inte?
Vid kyrkkaffet ställde den äldre damen sin fråga: varför det kommer så få till högmässan? Ingen anklagelse fanns i rösten, men det stack till ändå. Som om det vore mitt ansvar. Och jag kan inte fly från mitt ansvar, men uppgiften att hjälpa människor fram och in i gudstjänstens dimension kan aldrig åvila enbart en anställd, hur kallad och vigd den personen än är. Och i bakhuvudet ringer Hans Alfredssons klockare (Ringaren)och undrar: Varför kommer di inte när jag ringer...?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
06 januari 2010
Kollaps för gudstjänstlivet
Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.
Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.
Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.
Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.
Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!
Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.
Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.
Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.
Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!
04 januari 2010
Tänk om det är fullsatt
Ur en ny predikan på ordrik:
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
30 oktober 2008
Borgerligt kyrkorum?
Kyrkans Tidning berättar idag om Härnösands museum som är beredd att öppna ett par kyrkorum för borgerliga ceremonier respektiva andra religioners gudstjänster. Länsmuseichefen Bengt Edgren har tydligen för sig att kyrkorum är ett slags vardagsrum för alla möjliga evenemang oavsett livsåskådningar. När diskussionen nyligen böljat fram och tillbaka om det sakrala kyrkorummet kunde man ana att omprövningen av vad kyrkorummets helgd betyder redan nått långt in i kyrkan. Här ser vi ännu ett exempel på hur respekten för kyrkans rum byts i åsikten att man förfogar över rummet.
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
27 oktober 2008
Sammanträdet inställt
När ordförandeklubbans trä
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
15 oktober 2008
Inget får förekomma som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära
I inledningen till Kyrkoordningens tionde avdelning om Kyrkobyggnader skrivs:
Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".
Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...
Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.
Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".
Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...
Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.
02 september 2008
Kyrkan är inget individuellt projekt
Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
16 februari 2008
Prästgårdar går i graven
Uppsala Nya Tidning (UNT) har noterat den lågmält dramatiska förändring som pågår i Svenska Kyrkan. Man skriver i dagens tidning: Prästgårdar är ett ekonomiskt problem för många församlingar. Prästerna vill inte bo där och bostäderna orsakar höga driftskostnader. Ett 40-tal fastigheter i Uppsala stift har upphört som tjänstebostäder på 2000-talet.
Rasbo prästgård, Tensta prästgård och Forsbacka prästbostad. Det är några av de tjänstebostäder som kyrkorna avvecklat eller sålt på senare tid i Uppsalatrakten. Bakom försäljningarna finns det både ekonomiska och praktiska skäl: Det är inte lika populärt för 2000-talets präster att bo i en gammal gård med dålig ventilation och uppvärmning. Dessutom kostar det pengar att underhålla bostäderna som kan vara flera hundra år gamla.
I samma artikel uttalar sig en företrädare för Uppsala kyrkliga samfällighet, Peter Berglund. Han tror för sin del att det gamla kravet på att en präst skulle bo på prästgården hör till svunna tider.
- Man lyckas inte anställa folk på den grunden. Det ses inte som självklart längre för prästen att bo på prästgården. Då blir man en offentlig person i det privata och folk ser hur man sköter trädgården.
Och Sveriges Radio berättar om Bettna i Sörmland där kyrkoherden valt att inte bo i prästgård. Hon säger att det är väl en del av utvecklingen. Det finns ju församlingshem idag och där kan man bjuda in större sällskap.
På norra Öland finns det bara två prästgårdar kvar berättar Östran. Liknande berättelser har funnits och finns i andra tidningar: Bohuslänningen, Svenska Dagbladet, VLT och Dagen.
Allt började med att Kyrkans Tidning publicerade en intressant undersökning om prästgårdar och kyrkans tjänstebostäder. Man berättade bland annat: Sedan millennieskiftet har antalet tjänstebostäder inom kyrkan mer än halverats. I dag finns 588 kvar. Hur många av dessa prästgårdar som också avyttrats vet ingen eftersom ett centralt kyrkligt fastighetsregister saknas. I många fall kan församlingen hyra ut sin prästgård, eller använda den som församlingshem i stället för tjänstebostad.
En enkät som Kyrkans Tidning genomfört bland 238 församlingar och samfälligheter visar dock att prästgårdsförsäljningarna är mycket vanliga. Hälften av enheterna hade sålt en eller flera av sina fastigheter sedan millennieskiftet, och absolut vanligast var att sälja just prästgården. Andelen församlingar som helt saknar prästgårdsfastighet har fördubblats på drygt sju år och motsvarar i dag tre av tio i enkäten.
En av enheterna konstaterar exempelvis att fyra av de elva prästgårdar man ägde före år 2000 har sålts, och att kvarvarande sju ska säljas så snart kyrkoherdarna slutar eller går i pension. ”Vi har inte råd med denna lyx på 2000-talet”, skriver man i en kommentar.
Den ursprungliga nyheten i Kyrkans Tidning intresserade Tidningarnas telegrambyrå – TT. Och artikeln gav upphov till en TT-notis. Ambitiösa redaktioner gjorde en egen ”grej” av nyheten. Andra mindre ambitiösa lärt bara återge TT:s material.
Den mer nyfikne läsaren kan konstatera att nästan ingen artikel diskuterar konsekvenserna av denna galopperande utförsäljning för kyrkolivet. I många fall innebär det ju att prästen (oftast kyrkoherden) ordnar sitt eget boende. I moderna tider tycker många att det är så det ska vara. Prästens familj vill inte vara så offentlig som boendet i prästgården kan anses vara.
Men det har på många håll betytt en ytterligare professionalisering och avpersonifiering (om ordet tillåts i detta sammanhang). Många bor helt enkelt inte längre i ”sina” församlingar. Man får svårare att delta i församlingens liv så som det levs när prästen inte är i tjänst.
Många kan inte gå i gudstjänst när de är lediga i sin församling. I bästa fall försöker de vara med ändå. I näst bästa fall har de sitt gudstjänstliv någon annan stans. Och ibland blir det lite si och så.
Kollegor, andra medarbetare och den gudstjänstfirande församlingen får ett religiöst proffs som chef och ledare. Men det traditionella ledarskap som betydde att prästen levde med, var där och deltog i församlingen både vardag och helgdag upphör. Det känns egendomligt att ingen vill ta upp ett samtal om dessa konsekvenser av utförsäljningarna och avyttrandet av prästgårdar och tjänstebostäder. Jag vill inte peka finger och skuldbelägga dem som valt eller tvingats att bo på annat sätt. Men utvecklingen sker ju inte enbart av sig själv. Det finns faktorer som driver på. Och vi kan välja att säga nej till detta. Både för förlusten av gamla kulturmiljöers skull och beroende på följderna för församlingslivet.
När prästen inte längre bor i församlingen – var bor han eller hon då? Ibland ganska långt bort. Till och med långpendling förekommer. Alla kan räkna ut vad det betyder för närvaron vid andra tillfällen än då man är i tjänst. Om de kortsiktiga ekonomiska vinster församlingarna vill inhösta får sådana konsekvenser – är det värt det? Förutsåg man utvecklingen, eller blev man först i efterhand medveten om dessa konsekvenser? När inte pastor loci länge bor i sin egen församling – och deltagandet blir uttunnat. Vilka signaler sänder det?
Andra bloggar om: Prästgård, Utförsäljning, Tjänstebostad, Präst, Pastor loci, Gudstjänst
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)