Om det vore annorlunda

Tänk om det var på något annat sätt...

Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.

Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!

Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.

Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.

Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.

Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.

Om det vore annorlunda...

Borttappad tro och ingen som letar

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

När televisionstanterna och TV-gubbarna
behöver lite ved på brasan och
behöver få extra nerv i sin sändning
går de ut på gatan
och låtsas fråga vem som helst.
Bröllopsbevakningen var inget undantag
Hur länge har du väntat här?
Vad förväntar du dig?

Om vi gjorde detsamma med hjälp
av dagens predikotext
gick ut på gator och torg och undrade:
Hörrudu, vad är det du har förlorat?

Tänk om svaren blev:
Vi kom inte till fotbolls-VM.
Jag har blivit av med ett världsmästerskap!

Jag har tappat en cykel…

Ingenting, jag har inte förlorat något

Vad är det här? Är det dolda kameran?

En vän, jag har blivit av med en vän
och det är så sorgligt att jag inte
vill prata om det…

Ungefär så där kunde det säkert låta.
Och vårt eget svar blir...?
Vad är det vi blivit av med
som vi behöver söka efter
med frenesi och kraft
som vi absolut borde leta fram?

Jag tror jag vet vad många människor förlorat
De har tappat bort sin tro…
och de letar inte ens efter den

Kollaps för gudstjänstlivet

Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.

Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.

Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.

Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.

Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!

Nog med profeter

En bekännelse: jag tillhör dem som längtar efter profetiska röster, efter budskap som kallar oss till besinning och klarsyn. Röster som ställer oss inför moraliska och etiska frågor och blir till vägvisare. Och ibland tycker jag mig ha hört sådana röster, ofta på andra ställen än i kyrkor och fromma kretsar. Profeten med en sådan Guds manande, tröstande och varnande röst finns kanske i ett författarskap, i filmens värld, i den av erfarenheten tyngde lokale bondeledaren, i somligas ovillkorliga engagemang för flyktingar och rättslösa uttalade mitt ibland dem det gällt...

I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.

Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.

Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.

Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?

Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...

Tro och sammanhang

Visst är det ett chockerande påstående. Detta att man utan tro skulle må dåligt. Det finns ju hur många exempel som helst på människor som blivit befriade och äntligen kan andas fritt när de sluppit loss ur någon religiösa fålla där de känt sig fångade. Så är det.

Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.

Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.

Finns Glocalnet?

Igår skulle teknikerna hos Glocalnet ha givit besked om...ja om vad? Om de kan hitta felet på mitt nedlagda bredband via känsliga instrument från Stockholm? Eller om de måste ha någon fysisk person som genom kroppslig närvaro faktiskt kontrollerar skåp och ledningar? Har Glocalnet någon utsänd som kan förkunna hopp och befrielse?

Kontakten med bolaget ligger ju på trons område, Jag tror att de finns eftersom jag samtalar, hotar och vädjar. Men det kan ju vara en fantasi. Bolaget, Glocalnet, kanske inte ens finns! Det kan vara en mänsklig konstruktion som skapts av min längtan efter det som ligger bortom min egen begränsade mänskliga förmåga. Jag kastar min förtvivlan och min oro mot Glocalnet som i upphöjd avlägsenhet låter mig hållas. Mer än två veckors bredbandstystnad har så upprört min själ att tron har fått sig en knäck.

Mina regelbundna gåvor och kollekter försvinner in i Glocalnets organisation och omvandlas väl till nya apparater och system? Jag ger ju regelbundet varje månad det jag kan för att få välgång och bandbredd. Jag ger av mitt så att också fler kan sträcka sig mot varandra och stå i förbindelse med, ja underkasta sig, detta Bolag.

Men de röster jag hör i telefonen blir allt mer surrealistiska. De skulle kunna vara en projektion. Min längtan leder till auditiva fenomen. Rösterna kanske bara hör hemma i ett vidskepelsens trossytem. Jag börjar ju någonstans ana att bredbandshumanisterna kanske kan ha rätt: Glocalnet finns inte!

Ändå har jag som troende gjort vad en efterföljare ska göra. Jag har kollat första jacket där bredbandet ska finnas. Jag har anslutit mitt modem. Jag har läst instruktionsboken, och jag läser i den dagligen och följer den. Jag lvere så som en god bredbandskonsument ska göra - ofta uppkopplad och vet att jag inte kan klara mig utan det. Och länge var jag som ett ivrigt vittne när jag omtalade dess alla förtjänster. Skas inte Du också bli en bredbandare? Ska inte Du anlita Glocalnet. Idag har min förkunnelse svarta drag. Den yttersta tiden är snart här då allt ska kopplas ner. Då vi ska bli helt avskurna från varandra.

Eftersom min vacklande tro på Glocalnet innehåller tvekan och tvivel, ett hälsosamt tvivel, kanske det ändå går att förena denna tro med det rationella tänkandet. Om Glocalnet verkligen existerar och har skapat det bredband jag uppfattar som den livsmening jag nu anslutit mig till - så väntar jag dag och natt ivrigt på Glocalnet ingripande. Om något till sist ändå händer så ska jag bekänna att Bolaget existerar.

Ett skapande och befriande handlande. Jag tror och hoppas ju fortfarande någonstans att Bolaget Gliocalnet ska finnas - trots allt som pekar i en annan riktning - jag tror verkligen på ett underverk, på ett mirakel. I dessa väntans yttersta tider.

Men konvertera ska jag nog...

Befriar konsten från kyrkotillhörighet?

Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?

Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.

Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!

Bestämma sig för att tro

Tro handlar egentligen om att bestämma sig ungefär som när man håller på Chelsea eller Arsenal, sa morgonprataren Anders Björkman i Radions P1 (Tankar för dagen), men jag har märkt att många ju bara tror att de har bestämt sig.

Är man korkad eller är man?

Tidningen Dagen ger uppmärksamhet åt en undersökning som menar att de som är religiösa är mindre intelligenta än andra. Rubriken fångar verkligen: Ny undersökning visar: Religiösa inte lika smarta. När man läser sådant tar man sig för pannan. Huvudvärken startar ju direkt. Hur fåniga undersökningar kan man slänga ut sina pengar på? Är struntforskning ett tecken på intelligens, eller?

Dagen skriver: Är det de dummaste som tror på Gud? Den frågan ställs i den första världsomspännande undersökningen av sambandet mellan ett lands intelligenskvot och antalet människor som säger att de tror på Gud, skriver den danska tidningen Kristeligt Dagblad. Och svaret är entydigt: Ja, de mest religiösa länderna är också de dummaste - och omvänt. Det är bland andra den brittiske professorn Richard Lynn från University of Ulster och den danske intelligensprofessorn Helmuth Nyborg, som står bakom undersökningen.

Men det finns andra som tycker detta är dumheter och nonsens Dagen igen: 137 länder ingår i forskningen, där man mätt länders intelligens med hjälp av IQ-test. Forskningsresultatet visar en stor skillnad mellan i- och u-länders intelligenskvot, där i-ländernas är betydligt högre. David Martin anser att man inte kan tillämpa samma test på olika kulturer eftersom i-länderna är vana vid en viss typ av tester. - Kom igen! Det här är ett stycke skrattretande nonsens. De här forskarna skulle behöva IQ-testa sig själva, säger han.- Jag tror helt enkelt att Helmut Nyborg ville ha publicitet. Och han har fått det, på ett billigt sätt. Jag antar att han måste vara religiös, eftersom han är så korkad.

Men vid närmare eftertanke. Ingen av oss religiösa behöver ju vara så intelligent som de som saknar religion. Religionen ger mig så mycket medmänskligt stöd. Det jag inte klarar själv kan jag ju få hjälp med. Och det är väl på ett sätt förslöande men slösande rikt och bra samtidigt. Dessutom räknar jag med bistånd från Vår Herre och det kanske är dumt.

Forskarna har ju faktiskt Bibelstöd när jag tänker efter: Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Matteusevangeliet 11:25

Så då får de väl hålla på och forska bäst de vill.

Hur förhåller sig läran till levande Gud

I valet mellan trosläran och mötet med levande Gud lät många bli och gick åt ett annat håll.

Avskaffa religionsfriheten, sa Maria
Trons plats i vårt samhälle diskuterades i somras under Almedalsveckan vid ett seminarium anordnat av tidningen Dagen. I ett av sina inlägg föreslog Maria carlshamre att religionsfriheten skulle avskaffas. Det räöckte med alla de andra fri- och rättigheterna.

Seminariet finns på Dagens webb-TV. Vad handlade det om och vilka deltog? Jo:


(g) som i Gud: Tron en privatsak eller offentlig?

Torsdagens förmiddagsseminarie om Tro är en privatsak, eller mitt i det offentliga.
Maria Carlshamre, Lennart Sacrédeus, Lars B Stenström
Samtalsledare: Thomas Österberg

Gemener och versaler
De små bokstävernas gud, visst låter det sympatiskt. Som handlade det om en gud som låter sig mötas i det lilla och oansenliga. Så skulle nog många vilja ha det som är trötta på storvulenhet och makt. gud skyms av det storslagna. Kungabilder och härskarord som allmakt inbjuder inte till den delaktighet och närhet många har bäddat in i sin längtan. All missbrukad makt i världen har smutsat den makt och upphöjdhet som är i evighet. Förmodligen är det därför många föredrar en de små bokstävernas gud.

gud, med små bokstäver, använder vi normalt för att markera att gud inte är Gud. De små bokstävernas gud inrymmer allt möjligt som inte har med den egna trons och övertygelsens Gud att göra. Då kan man behandla gud i alla möjliga föreställningar. Men markeringen av att vi talar om en bestämd, monoteistisk Gud, är den stora begynnelsebokstaven. Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att förknippa den stora begynnelsbokstaven med den Gud som i begynnelsen skapade himmel och jord.

De gemena tecknen hänvisar till en gud som inte är Gud och inte alls är versalernas GUD.
K G Hammar behandlade ordet ”Gud” i sin bok Samtal om Gud (1977). Han använde ”Gud” (Gud inom citationstecken) som en beteckning för allt vi säger om Gud. Med GUD (skrivet med versaler, stora bokstäver) syftade han på den verklighet som ”Gud” refererar till.

Alla som använder ordet gud eller Gud anser inte att det finns en GUD. Orden är tomma eftersom de inte svarar mot någon verklighet eller hänvisar till något som finns. Ordet refererar enligt deras synsätt inte till något större, något bortom eller utöver vår vanliga inomvärldsliga verklighet.

När vi i kyrkan talar om Gud tänker de allra flesta av oss på GUD vars väsen och omfång vi inte fullt ut kan fatta eller förstå. Mysteriet GUD kan inte lösas med påståenden om att där ingenting finns, att det är fantasier. Att människan utifrån sina behov har gjort en egen konstruktion, en gud.

Det K G Hammar med sin bok uppmuntrade till var öppna samtal om Gud. Varför associerar människor i så många olika riktningar när ”Gud” kommer på tal? I tidningarna skrivs om ett förnyat andligt sökande. Finns där verkligen rum för Gud?

Andra bloggar om: Gud, Skapelsen, Versaler, Gemener

Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro

Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?

Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.

Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas

Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala

När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.

Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.

Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.

Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.

Andra bloggar om: Frånvarande fäder, Kristi Himmelsfärdsdag, Naturen

Vikens vatten
På väg ner mot östersjöviken prunkar gullviva,
vitsippa och viol. Sol över vatten. Glitter.
Hur kan ett folk som bor vid havet tappa tron?

Andra bloggar om: Tron, Östersjön, Havet
Blommor

Då förlät Du mig...
Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Andra bloggar om: Under, Syndernas förlåtelse, Förlåtelse, Befrielse, Synd, Skuld

Under , mirakel och förnuft
Hur kan man se på att några tvivlar och förnekar mirakler och att andra helhjärtat tror på under? Olika uppfattningar kan existera sida vid sida och ändå hålla sig innanför den kristna trons råmärken.

Kyrkan och de kristna möter uppenbarelsens centrum - Jesus Kristus – på ett särskilt sätt i Bibeln. Bibeln är läromedel, en källa till kunskap och den urkund vår tro växer fram ur. Men vi som läser ger texter, och därur framvuxna trossatser, olika valör. Somligt är centralt och annat mindre betydelsefullt även i Bibeln. Det hävdade redan Irenaeus, en gammal sk kyrkofader. Som predikanten i Olaus Petri i Örebro en gång påpekade – ingen sliter väl ut sitt öga för att det har sett något förgripligt. Allt tillämpas inte, omsätts inte i handling, vilket är tur. Vi använder tolkningsnycklar för att låsa upp och förstå Bibeln och tron. Kristus är tolkningsnyckel (hos Luther) och kärleken till Gud och medmänniska (hos Augustinus).

Tron är och måste vara erfarenhetsbaserad. Saulus upplevelse på vägen till Damaskus ändrade helt hans övertygelse. Han blev Paulus. Lärjungarnas förvandling efter mötet med den uppståndne brukar också användas som exempel på att vi arbetar in vår erfarenhet i tron. Det öppnar också för att vår tids erfarenheter behöver utrymme i trostolkningen.

Även inarbetandet av det vi för övrigt vet hör hemma i tros- och bibeltolkning. I fornkyrkan var Origenes i färd med att harmonisera vetande och tro därför att Bibeln inte ansågs lära ut något som var falskt eller stred mot kunskap och vetande. Redan då sökte man, likt ärkebiskop Hammar, efter djupare liggande syftningar och kunde till exempel använda sig av allegoriska utläggningar. Viljan att få tro och vetande att samsas är urgammal i kyrkan. Per Beskow diskuterade nyligen katolska kyrkans syn den 7/5 i Svenska Dagbladet. Han skriver:Enligt katolsk syn är vi människor utrustade med förnuft och fri vilja. Därför kan kyrkan föra dialog inte bara med andra kristna utan också med människor av helt andra övertygelser. Katolska kyrkan ser ingen motsats mellan tro och förnuft, mellan teologi och vetenskap. Det finns ingen rädsla inför vetenskapens upptäckter.

Hur var det då med undren? Bejakar man andeutdrivningen enbart som den står i en enstaka text utsätter man sig för fara. Man riskerar att begränsa Jesu bot till det Bibeln nämner, det handlar till exempel om demonbesättelse, fallandesjuka eller spetälska. Ju fler sjukdomar vi upptäcker desto mer skulle vi krympa trons relevans. Hiv och Aids, malaria, depression, psykos eller cancersjukdomar står det ju inget om.

Om tron ska betyda något för människor som drabbas, det mesta finns inte i Nya testamentets världsbild, så krävs öppenhet i tolkning och tillämpning. Hoppet att få Guds bistånd och stöd i sin utsatthet kan vi inte lättvindigt beröva människor, särskilt inte vi som ska vara präster och det heliga Gudsordets tjänare. Dessutom: Hopp och tro behövs även i läkeprocesser.

Är det då ett under att en sjuk blir frisk? För mig beror det bland annat på om man vill se händelsen med sina medicinska och vetenskapliga ögon eller med trons. Även det som kan förklaras och förstås kan samtidigt vara ett under! Hör bara med de föräldrar som nyligen fått barn. Tro och förnuft måste ständigt samspela och stå i dialog. Att göra dem till varandras motsats är inte förenligt med min och min kyrkas tro, om jag så får säga...

Andra bloggar om: Mirakel, Under, Irenaeus, Origenes, Luther, Per Beskow, Olaus Petri, Örebro, Förnuft, Hiv, AIDS, Vetenskap, Svenska Dagbladet