Under , mirakel och förnuft
Hur kan man se på att några tvivlar och förnekar mirakler och att andra helhjärtat tror på under? Olika uppfattningar kan existera sida vid sida och ändå hålla sig innanför den kristna trons råmärken.

Kyrkan och de kristna möter uppenbarelsens centrum - Jesus Kristus – på ett särskilt sätt i Bibeln. Bibeln är läromedel, en källa till kunskap och den urkund vår tro växer fram ur. Men vi som läser ger texter, och därur framvuxna trossatser, olika valör. Somligt är centralt och annat mindre betydelsefullt även i Bibeln. Det hävdade redan Irenaeus, en gammal sk kyrkofader. Som predikanten i Olaus Petri i Örebro en gång påpekade – ingen sliter väl ut sitt öga för att det har sett något förgripligt. Allt tillämpas inte, omsätts inte i handling, vilket är tur. Vi använder tolkningsnycklar för att låsa upp och förstå Bibeln och tron. Kristus är tolkningsnyckel (hos Luther) och kärleken till Gud och medmänniska (hos Augustinus).

Tron är och måste vara erfarenhetsbaserad. Saulus upplevelse på vägen till Damaskus ändrade helt hans övertygelse. Han blev Paulus. Lärjungarnas förvandling efter mötet med den uppståndne brukar också användas som exempel på att vi arbetar in vår erfarenhet i tron. Det öppnar också för att vår tids erfarenheter behöver utrymme i trostolkningen.

Även inarbetandet av det vi för övrigt vet hör hemma i tros- och bibeltolkning. I fornkyrkan var Origenes i färd med att harmonisera vetande och tro därför att Bibeln inte ansågs lära ut något som var falskt eller stred mot kunskap och vetande. Redan då sökte man, likt ärkebiskop Hammar, efter djupare liggande syftningar och kunde till exempel använda sig av allegoriska utläggningar. Viljan att få tro och vetande att samsas är urgammal i kyrkan. Per Beskow diskuterade nyligen katolska kyrkans syn den 7/5 i Svenska Dagbladet. Han skriver:Enligt katolsk syn är vi människor utrustade med förnuft och fri vilja. Därför kan kyrkan föra dialog inte bara med andra kristna utan också med människor av helt andra övertygelser. Katolska kyrkan ser ingen motsats mellan tro och förnuft, mellan teologi och vetenskap. Det finns ingen rädsla inför vetenskapens upptäckter.

Hur var det då med undren? Bejakar man andeutdrivningen enbart som den står i en enstaka text utsätter man sig för fara. Man riskerar att begränsa Jesu bot till det Bibeln nämner, det handlar till exempel om demonbesättelse, fallandesjuka eller spetälska. Ju fler sjukdomar vi upptäcker desto mer skulle vi krympa trons relevans. Hiv och Aids, malaria, depression, psykos eller cancersjukdomar står det ju inget om.

Om tron ska betyda något för människor som drabbas, det mesta finns inte i Nya testamentets världsbild, så krävs öppenhet i tolkning och tillämpning. Hoppet att få Guds bistånd och stöd i sin utsatthet kan vi inte lättvindigt beröva människor, särskilt inte vi som ska vara präster och det heliga Gudsordets tjänare. Dessutom: Hopp och tro behövs även i läkeprocesser.

Är det då ett under att en sjuk blir frisk? För mig beror det bland annat på om man vill se händelsen med sina medicinska och vetenskapliga ögon eller med trons. Även det som kan förklaras och förstås kan samtidigt vara ett under! Hör bara med de föräldrar som nyligen fått barn. Tro och förnuft måste ständigt samspela och stå i dialog. Att göra dem till varandras motsats är inte förenligt med min och min kyrkas tro, om jag så får säga...

Andra bloggar om: Mirakel, Under, Irenaeus, Origenes, Luther, Per Beskow, Olaus Petri, Örebro, Förnuft, Hiv, AIDS, Vetenskap, Svenska Dagbladet