Nog med profeter

En bekännelse: jag tillhör dem som längtar efter profetiska röster, efter budskap som kallar oss till besinning och klarsyn. Röster som ställer oss inför moraliska och etiska frågor och blir till vägvisare. Och ibland tycker jag mig ha hört sådana röster, ofta på andra ställen än i kyrkor och fromma kretsar. Profeten med en sådan Guds manande, tröstande och varnande röst finns kanske i ett författarskap, i filmens värld, i den av erfarenheten tyngde lokale bondeledaren, i somligas ovillkorliga engagemang för flyktingar och rättslösa uttalade mitt ibland dem det gällt...

I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.

Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.

Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.

Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?

Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...