Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.
Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!
De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!
Visar inlägg med etikett Förtryckare Svenska kyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förtryckare Svenska kyrkan. Visa alla inlägg
17 juni 2011
17 maj 2011
Kort om skolavslutningar
Uppriktighet behövs om allt möjligt ska bli bra. Som en blogg till exempel. En av stillsams läsare kommenterade att det finns ju sådant som är bra på din blogg, men vet du vad felet är? Du skriver för långt.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
11 februari 2011
Om det vore annorlunda
Tänk om det var på något annat sätt...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
12 juli 2010
Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan
Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.
Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!
Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!
Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....
Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!
Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!
Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!
Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....
Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!
04 september 2009
Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan
Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.
Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.
Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.
Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.
Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.
De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!
Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.
Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?
De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?
Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….
Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.
Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.
Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.
Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.
Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.
De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!
Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.
Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?
De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?
Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….
Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
26 juli 2009
80 procent politiska partier i kyrkomötet
I vckan fick jag ett Pressmeddelande om det stundande kyrkovalet. Det innehöll ett antal matnyttiga länkar. Därför sänder jag det gärna vidare.
Synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
Lägg sedan till de riksdagspartier som är framträder som mer som sammanslutningar än parti genom att uppträda som t ex Folkpartister i Svenska kyrkan eller Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Där finns det nämligen och jag väljer att ange moderpartiet som hemmahörighet: 17 (kd), 15 (fp), 4 (mp) och 3 (v), dvs 39 politiska ledamöter. Så till sammanräkningen: 159 för de tre stora partierna läggs samman med 39 övriga politiska ledamöter = 196. Med en frov förenkling består 4/5-delar av Svenska kyrkans högsta beslutande organ av partifolk.
Och detta godtar de flesta stora opinionsbildare, de som annars är så noga med att a är a och b är b. Eller som Jesus sa: ja ska vara ja och nej ska vara nej (en Biblisk version av sanningskravet). Dags för några ledare i de stora drakarna. Förslag till rubrik: Let my people go?!
Här pressmeddelandet:
Allt populärare att kandidera till kyrkomötet
I höstens kyrkoval kandiderar fler personer till kyrkomötet än vid förra valet. 2377 vill bli valda till kyrkomötet, 303 fler än 2005.
2377 personer ställer upp i 14 nomineringsgrupper i valet till kyrkomötet den 20 september 2009, det visar en sammanräkning av kandidaterna. Det är 303 fler än 2005, då det också skedde en ökning med 225 jämfört med 2001 års kyrkoval. Fördelningen mellan könen är inför valet 2009 följande: 46 procent kvinnor, 54 procent män. I 2005 års val var motsvarande siffror 51 procent kvinnor, 49 procent män.
I årets kyrkoval ställer följande 14 nomineringsgrupper upp i valet till kyrkomötet 2010-2013: Arbetarepartiet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, FRIMODIG KYRKA, Folkpartister i Svenska kyrkan, Gabriel, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Kyrklig samverkan i Visby stift, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Moderata Samlingspartiet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Skanör Falsterbo Kyrkans Väl, SPI Seniorpartiet, Sverigedemokraterna, Vänstern i Svenska Kyrkan, ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla
Kandidatlistorna finns tillgängliga på http://www.svenskakyrkan.se/kandidater/
Motionerna till årets kyrkomöte finns för nedladdning på www.svenskakyrkan.se/pressrum
Kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ med 251 platser och en fyraårig mandatperiod.
Mandatfördelningen mellan nomineringsgrupperna efter 2005 års kyrkoval blev enligt följande: Mandatfördelning för perioden 1 mars 2006 till 28 februari 2010: S Arbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 platser, M Moderata Samlingspartiet 45, C Centerpartiet 41, POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan34, Kd Kristdemokrater i Svenska kyrkan 17, FiSK Folkpartister i Svenska kyrkan 15, FK FRIMODIG KYRKA 7, ÖKA ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla 7, Mp Miljöpartister i Svenska kyrkan 4, Sd Sverigedemokraterna 4, ViSK Vänstern i Svenska kyrkan 3, GABRIELGabriel 1, KySv Kyrklig samverkan i Visby 1, SPI Seniorpartiet 1 plats.
Fakta om kyrkovalet finns på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Där det finns även länkar till nomineringsgruppernas egna webbplatser. www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet
Synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.
Lägg sedan till de riksdagspartier som är framträder som mer som sammanslutningar än parti genom att uppträda som t ex Folkpartister i Svenska kyrkan eller Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Där finns det nämligen och jag väljer att ange moderpartiet som hemmahörighet: 17 (kd), 15 (fp), 4 (mp) och 3 (v), dvs 39 politiska ledamöter. Så till sammanräkningen: 159 för de tre stora partierna läggs samman med 39 övriga politiska ledamöter = 196. Med en frov förenkling består 4/5-delar av Svenska kyrkans högsta beslutande organ av partifolk.
Och detta godtar de flesta stora opinionsbildare, de som annars är så noga med att a är a och b är b. Eller som Jesus sa: ja ska vara ja och nej ska vara nej (en Biblisk version av sanningskravet). Dags för några ledare i de stora drakarna. Förslag till rubrik: Let my people go?!
Här pressmeddelandet:
Allt populärare att kandidera till kyrkomötet
I höstens kyrkoval kandiderar fler personer till kyrkomötet än vid förra valet. 2377 vill bli valda till kyrkomötet, 303 fler än 2005.
2377 personer ställer upp i 14 nomineringsgrupper i valet till kyrkomötet den 20 september 2009, det visar en sammanräkning av kandidaterna. Det är 303 fler än 2005, då det också skedde en ökning med 225 jämfört med 2001 års kyrkoval. Fördelningen mellan könen är inför valet 2009 följande: 46 procent kvinnor, 54 procent män. I 2005 års val var motsvarande siffror 51 procent kvinnor, 49 procent män.
I årets kyrkoval ställer följande 14 nomineringsgrupper upp i valet till kyrkomötet 2010-2013: Arbetarepartiet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, FRIMODIG KYRKA, Folkpartister i Svenska kyrkan, Gabriel, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Kyrklig samverkan i Visby stift, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Moderata Samlingspartiet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Skanör Falsterbo Kyrkans Väl, SPI Seniorpartiet, Sverigedemokraterna, Vänstern i Svenska Kyrkan, ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla
Kandidatlistorna finns tillgängliga på http://www.svenskakyrkan.se/kandidater/
Motionerna till årets kyrkomöte finns för nedladdning på www.svenskakyrkan.se/pressrum
Kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ med 251 platser och en fyraårig mandatperiod.
Mandatfördelningen mellan nomineringsgrupperna efter 2005 års kyrkoval blev enligt följande: Mandatfördelning för perioden 1 mars 2006 till 28 februari 2010: S Arbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 platser, M Moderata Samlingspartiet 45, C Centerpartiet 41, POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan34, Kd Kristdemokrater i Svenska kyrkan 17, FiSK Folkpartister i Svenska kyrkan 15, FK FRIMODIG KYRKA 7, ÖKA ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla 7, Mp Miljöpartister i Svenska kyrkan 4, Sd Sverigedemokraterna 4, ViSK Vänstern i Svenska kyrkan 3, GABRIELGabriel 1, KySv Kyrklig samverkan i Visby 1, SPI Seniorpartiet 1 plats.
Fakta om kyrkovalet finns på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Där det finns även länkar till nomineringsgruppernas egna webbplatser. www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet
22 juli 2009
Befria Svenska kyrkan!
Idag är det en fröjd att slå upp Expressens ledarsida och läsa Johannes Forssbergs ledare. Han skriver om relationen mellan de sekulära partierna och kyrkan. Och om viljan för dem som inte tillhör kyrkan att ändå via sina partier påverka (och styra) Svenska kyrkan.
Ledaren: Om blott två månader är det kyrkoval igen och dags för partierna att försöka stärka sitt jordiska grepp om Guds domäner.
Under varje valrörelse uppstår emellertid samma problem. Hur förklarar man sig för väljarna? Inget riksdagsparti, inte ens KD, hyser uppfattningar i religiösa frågor. Varför vill de då bestämma över en religiös institution? Det beror förstås på att kyrkan är stor, rik och mäktig. Bland annat användbar som politisk megafon. Men det kan man ju inte säga.
Skönt att någon politisk kommentator tar ton i denna för kyrkan livsviktiga framtidsfråga! Och ledaren avslutas: För många politiker är det fortfarande självklart att kyrkans folk ska lyda dem. Så försäkras att kyrkan är till för alla, menar de. Men en kyrka för alla är en kyrka för ingen. Det är den av partipolitik urvattnade Svenska kyrkan ett utmärkt exempel på.
Avskaffa kyrkovalet!
Ett kyrkligt val behövs nog även i framtiden, men inte för de hisnande mångmiljonbelopp som nu spenderas på detta politiska skådespeleri. Nu väntar jag bara på att fler ledarsidor ska våga tala för det de redan vet är riktigt: Befria Svenska kyrkan genom att lämna partipolitiken utanför! Låt Svenska kyrkan vara kyrka!
Ledaren: Om blott två månader är det kyrkoval igen och dags för partierna att försöka stärka sitt jordiska grepp om Guds domäner.
Under varje valrörelse uppstår emellertid samma problem. Hur förklarar man sig för väljarna? Inget riksdagsparti, inte ens KD, hyser uppfattningar i religiösa frågor. Varför vill de då bestämma över en religiös institution? Det beror förstås på att kyrkan är stor, rik och mäktig. Bland annat användbar som politisk megafon. Men det kan man ju inte säga.
Skönt att någon politisk kommentator tar ton i denna för kyrkan livsviktiga framtidsfråga! Och ledaren avslutas: För många politiker är det fortfarande självklart att kyrkans folk ska lyda dem. Så försäkras att kyrkan är till för alla, menar de. Men en kyrka för alla är en kyrka för ingen. Det är den av partipolitik urvattnade Svenska kyrkan ett utmärkt exempel på.
Avskaffa kyrkovalet!
Ett kyrkligt val behövs nog även i framtiden, men inte för de hisnande mångmiljonbelopp som nu spenderas på detta politiska skådespeleri. Nu väntar jag bara på att fler ledarsidor ska våga tala för det de redan vet är riktigt: Befria Svenska kyrkan genom att lämna partipolitiken utanför! Låt Svenska kyrkan vara kyrka!
07 juli 2009
Gud har svårt att skilja på höger och vänster
Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!
Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.
Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.
De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.
Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.
Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.
Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!
Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.
Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.
De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.
Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.
Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.
Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!
02 juli 2009
Google underlättar för antikyrklig kampanj!
Google har ett system med sponsrade annonser (AdWords) som innebär att de dyker upp vid vissa sökord. Googlar man på Kyrkans Tidning, (pröva några gånger med ord där kyrkan förekommer) kan plötsligt en sådan annons dyka upp i spalten längst till höger med uppmaningen att gå ur Svenska kyrkan.
Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!
Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!
Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.
Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.
Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!
Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!
Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.
Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.
Kan någon verkligen tro att detta är sanningsenligt? Att man gör allt detta jobb och fixar sponsrade länkar om man inte hade intresse av att människor lämnar Svenska kyrkan? Men jag gissar att denna osanning måste till för att liksom kasta ett neutralitetens skimmer över denna ogenerade kampanj för att folk ska överge Svenska kyrkan.
Dessa krämare avslöjar sig naturligtvis när man några stycken dessförinnan skrivit: Vår grundtanke är att informera om hur mycket man betalar till kyrkan varje år för det är faktiskt mycket få som är medvetna om hur mycket de betalar, vi riktar oss ju då främst till de som inte använder sig av kyrkans tjänster - varför betala för något man inte använder?
Medlemsskapet i Svenska kyrkan ger mycket: hjälp åt människor på sjukhusen, i kriser, på fängelser, ungdomsarbete, musik- och kulturverksamhet, ett viktigt kulturarv som behöver underhållas som t ex kyrkor och kyrkliga miljöer. Så nog får man något för pengarna även om man inte själv ligger på sjukhus eller behöver hembesök eller sorgesamtal.
Och namnet kyrkoavgiftningen skriker ut viljan att få folk att överge Svenska kyrkan. Hur går det då till? Så här gör man: Om man SMS:ar eller mailar kyrkoavgiftningen så får man: en utträdelseblankett tillsammans med ett frankerat kuvert med din församlingsadress på, allt du sen behöver göra att skriva under med namn och personnummer och lägga kuvertet på brevlådan.
Kyrkoavgiftningen skickar även med ett papper där vanliga frågor kring utträdelse besvaras.
Tjänsten kostar 100kr
Man lurar alltså människor att betala pengar för att göra något som är kostnadsfritt! Det är rena trolleriet. Och av sin vinst (!) lämnar dessa företagare i religionsutträden 5% till Barncancerfonden. Vilket geschäft!
Men inte bara dessa företagare i religionsutträden ska skämmas. Även Google som lånar sig till detta borde skämmas! Och det med besked!
01 juni 2009
Ingen mer inblandning hos muslimer och kristna!
Utredaren Erik Amnå har överlämnat sin utredning om imamers utbildning. Klokt och insiktsfullt resonerar han om hur man bör se på frågan om en statlig imamutbildning i Dagens Nyheter. Han skriver: Det råd som jag i dag ger statsrådet Lars Leijonborg är ändå att det bästa vore att inte göra något särskilt i fråga om imamerna (Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi, SOU 2009:52). Jag ifrågasätter om en sekulär stat ska gå in och styra en religiös organisation genom ledarutbildning. Enligt vår konstitution ska ju staten iaktta en konfessionell neutralitet även om den också ska förstärka etnisk och religiös särart, vilket den bland annat gör genom stöd till ledarutbildning i religiösa samfund.
Men att ta över och organisera utbildningen vore att auktorisera vissa imamer. Det skulle spä på en frekvent misstänksamhet mot att staten vill disciplinera landets imamer genom utbildning. Det finns även ett kompakt motstånd mot statlig inblandning i konfessionella utbildningsmoment.
Vi bör värna den sekulära staten och dess icke-inbalndning i religiösa samfund och deras angelägenheter. Med Amnå bör man säga nej till en statlig imamutbildning!'
Men med Erik Amnås sätt att reflektera bör man i förlängningen naturligtvis också avvisa de politiska partiernas inblanding i Svenska kyrkans inre angelägenheter. Inte bara staten utan även de politiska partierna bör i det moderna samhället avstå från sådan styrning. Misstänksamheten är hos somliga av oss i stark tillväxt, och den är snart monumental: att partierna vill disciplinera Svenska kyrkan...
Men att ta över och organisera utbildningen vore att auktorisera vissa imamer. Det skulle spä på en frekvent misstänksamhet mot att staten vill disciplinera landets imamer genom utbildning. Det finns även ett kompakt motstånd mot statlig inblandning i konfessionella utbildningsmoment.
Vi bör värna den sekulära staten och dess icke-inbalndning i religiösa samfund och deras angelägenheter. Med Amnå bör man säga nej till en statlig imamutbildning!'
Men med Erik Amnås sätt att reflektera bör man i förlängningen naturligtvis också avvisa de politiska partiernas inblanding i Svenska kyrkans inre angelägenheter. Inte bara staten utan även de politiska partierna bör i det moderna samhället avstå från sådan styrning. Misstänksamheten är hos somliga av oss i stark tillväxt, och den är snart monumental: att partierna vill disciplinera Svenska kyrkan...
31 maj 2009
Kyrkan leds runt, hårt hållen i grimman
Pingsthelg, men inte så många bröllop---? Är Pingsten på tillbakagång? Är den Helige Andes dag nedmonterad? Avskaffandet av Annandag Pingst var inte ett bidrag att stärka eller höja betydelsen. Denna helg som handlar om kommunikationens möjligheter, den borde media och politiker egentligen älska.
Det var då som språkförbistringen i samband med byggandet av Babels torn slutgiltigt upphävdes. Och till kommunikationsportalen framför alla andra utsågs FÖRSAMLINGEN. Det finns alltså mer att upptäcka när det gäller den förtalade och underskattade kristna gemenskapen
Sådant passar förstås inte sekuariseringsivrarna som tror att religion enbart hör hemma hemma och gör bort sig borta. De som inte begriper att religon tillhandahåller mönster, mening och sammanhang. De som inte begriper att religion kommit för att stanna. Och går det åt något håll i världen så är det inte i sekulariseringens riktning. Undersök tredje världen så får man besked. Och Sverige har ju alltid påstått sig gilla tredje världen (men det gäller väl bara så länge vi tror oss vara mer avancerade och bättre).
Religion och tro hör hemma på den offentliga arenan, även i ett postmodernistiskt sammhälle som det vi finner i den värderingsmässigt udda nordiska kontexten. Andra övertygelser kommer inte att låta sig hunsas som Svenska kyrkan. De lär inte som kyrkan låta riksdag och regering trä på dem grimman för att ledas runt i manegen dit politiken vill!
Det var då som språkförbistringen i samband med byggandet av Babels torn slutgiltigt upphävdes. Och till kommunikationsportalen framför alla andra utsågs FÖRSAMLINGEN. Det finns alltså mer att upptäcka när det gäller den förtalade och underskattade kristna gemenskapen
Sådant passar förstås inte sekuariseringsivrarna som tror att religion enbart hör hemma hemma och gör bort sig borta. De som inte begriper att religon tillhandahåller mönster, mening och sammanhang. De som inte begriper att religion kommit för att stanna. Och går det åt något håll i världen så är det inte i sekulariseringens riktning. Undersök tredje världen så får man besked. Och Sverige har ju alltid påstått sig gilla tredje världen (men det gäller väl bara så länge vi tror oss vara mer avancerade och bättre).
Religion och tro hör hemma på den offentliga arenan, även i ett postmodernistiskt sammhälle som det vi finner i den värderingsmässigt udda nordiska kontexten. Andra övertygelser kommer inte att låta sig hunsas som Svenska kyrkan. De lär inte som kyrkan låta riksdag och regering trä på dem grimman för att ledas runt i manegen dit politiken vill!
24 november 2008
Jag lovar och svär eftersom jag är invandrare
Skriva avtal om svenska värderingar - det vore något det! Per Schlingmann har redogjort för ett förslag som moderaternas framtidskonvent ska få ta ställning till.
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
21 november 2008
Befriar konsten från kyrkotillhörighet?
Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
18 november 2008
Debattens höga tonläge
Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)