Kasta sten på en avgången

Efterspelet till Littorins avgång lämnar en hel del övrigt att önska. Somliga är ivriga att göra politik av hans avgång och de brottsmisstankar som lär ha funnits, åtminstone i Aftonbladet och nu med allt större spridning. Politiska ledare kan bara inte låta saken vara. En människas tragik ska promt kommenteras och nagelfaras.

I alla läger verkar man ha glömt de mästerligt kloka orden om att den som är utan synd kan kasta första stenen.

Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!

Free Dawit!

Hallå hela pressen! Vilken utmärkt gemensam kampanj för Dawit Isaak som mötte oss tidningsläsare i morse! Chefredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gör gemensam sak för att äntligen få loss den fängslade journalisten Dawit Isaak. Många, många fler borde sluta upp bakom detta initiativ och dessutom ge det internationell spridning.

Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!

Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.

Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.

Nu svär Gröning i kyrkan, dvs i Aftonbladet

Nu svärs det i kyrkan. Högt och ljudligt. Nu sägs det man knappt fått säga än mindre tycka på mycket länge utan att få på skallen. I självaste Aftonbladet hörs en ropandes röst. Inte längre som ur en öken utan för varje år med allt fler tillskyndare.

Skilj kyrkan från politrukerna, utropar kolumnisten Lotta Gröning. Hon skriver: Det är kyrkans avgift som får många att börja fundera över sitt medlemskap. De ifrågasätter vad de får för pengarna. De kanske aldrig går i kyrkan och har inte någon relation till Gud.
Den här kyrkoskatten (avgiften) är lite föråldrad, tycker jag. Kyrkan är skild från staten, varför ska då människor kyrkobeskattas? Varför sitter politiska partier fortfarande och styr kyrkan när den inte längre är statlig?

I sanningens namn måste man understryka att man visst kan vara med i en folkkyrka, en sådan som Svenska kyrkan, utan att tro på Gud. Man är med av solidaritet med vårt kulturarv, för kyrkomusikens skull, för att stöda arbetet bland gamla och sjuka, för diakonin bland ensamma och drabbade... Förläng gärna listan alldeles själv. Skäle är nästan lika många som det finns medlemmar.

Men Gröning antyder att tron på Gud hör dit och borde finnas med. Visst är det så. Varför tron på Gud är så blodfattig och svag i vårt land är en gåta ingen riktigt vet svaret på. Vi behöver fylla våra kyrkor med männioskor och tro. För vad skulle hända om Svenska kyrkan mest bara blev hus och beslutsapparat? Vi blev urfattiga och det andliga livet oändligt mycket svagare...

Gröning vågar fråga varför politruker, politiker och politiska partier fortfarande styr ett trossamfund som Svenska kyrkan. Det enda skälet som har bärkraft är väl att partierna ska vara kyrkans demokratiska inslag och därmed ge kyrkan lite legitimitet i den breda allmänhetens ögon.

Men som demokratiskt inslag är det svagare än svagt eftersom bara 10 procent ändå röstar. Och demokrati kan man visst ha utan de politiska partiernas styrning och kontroll. Partierna är sekulära - inte kristna - men vill ändå styra det stora lutherska trossamfundet. Partierna kan inte ge kyrkan legitimitet - den kommer från tron på Kristus och genom gudomlig kallelse. Kyrkan kan ändå fortfara att vara öppen och inbjudande, plattrösklad och tillgänglig!

Heja Gröning! Ställ nu frågan till partierna (partiet) hur man i ena stunden kan stå upp och utan darr på stämman besluta om trosbekännelser och böner för att i nästa strund inte tro ett dugg utan plötsligt ha blivit religiöst neutral. Det är den stora trovärdighetsfrågan. Skilj kyrkan från staten och från partierna, är väl den enda rimliga hållningen i ett sekulärt samhälle!

Gudsfjäsk och religion har gjort sitt

Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.

För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.

Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.

Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.

Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.

Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.

Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!