Kyrkan är inget individuellt projekt

Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.

Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.

När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.

Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.

Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.

Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!