Viftar man med skynket för att reta?

Vilken plats har övertygelser och idéer i personligheten? Frågan blir aktuell därför att Nerikes Allehanda har publicerat Lars Vilks bild med profeten Muhammed som rondellhund. Med bilden i tidningen blev det starka reaktioner – muslimer protesterade och demonstrerade. Till och med länder som Iran och Pakistan lär ha invänt mot publiceringen. Och tidigare visste det väl inte ens om att Nerikes Allehanda fanns.

De starka reaktionerna från religiösa människor, styrkan i reaktionerna antyder att de upplever sig personligt kränkta, kan de ha att göra med att tron oupplösligt förenas med en människas personlighet. Reaktionerna tycks nästan instinktiva, som pavlovska reaktioner.

Går tron hos somliga religiösa människor så djupt att den borde liknas vid en del av den egna identiteten? Människor har inte en tro utan är sin tro? Ungefär så som Gamla testamentets nefesh fungerar – människan har inte en själ utan är en själ, en levande andlig varelse. Det skulle förklara varför reaktionerna på förlöjligande av det trons människor håller för heligt blir så starka, ibland omåttligt häftiga.

Å andra sidan reagerar inte alla. Vilket inte behöver betyda att tron hos dem är grundare eller sitter ytligare. Det kan vara så att de lärt sig leva med det sekulära samhällets skyldig- och rättigheter. Man har rätt att förlöjliga och ta avstånd från det andra håller för heligt. Samtidigt har alla naturligtvis rätt att protestera mot det man upplever som andras förakt och nedlåtenhet.

Sedan är frågan om när det är befogat att utöva rätten att förlöjliga andras tro och övertygelse. Viftar man med skynket, denna gång Lars Vilks bild, enbart för att reta eller för att säga något meningsfullt om yttrandefrihet eller religion? För visst verkar det fånigt och inskränkt om man gjorde det enbart för att man kan och får.

Andra bloggar om: Profeten Muhammed, Nerikes Allehanda, Heligt, Lars Vilks, tro, själ