Gränser eller kontroll och förbud

Finns det verkligen skäl att idag börja dra nya gränser för religionerna i vårt samhälle? Integrationsminister Erik Ullenhag anser tydligen det. I tidningen Dagen diskuterar han behovet att ange sådana gränser.

Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...

Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!

Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?

Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!

När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?

Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?

Märkliga länkar för att begränsa asylmöjligheter

En blogg som satt i system att länka till tidningsartiklar utan att direkt diskutera det artiklarna handlar om kommer på sikt att sabotera den möjlighet Twingly erbjudit bloggare. Med det systemet ger Twinglylänkarna till dagstidningarnas webbsidor en bloggare chansen att bli en aktiv debattör som når längre ut. Men det kan missbrukas: kolla hur Sverigefidelis länkar till massor av tidningsartiklar för att på så sätt med lösliga kopplingar, om några alls, nå långt ut med sitt märkliga budskap.

Till min artikel i Dagen om den mycket svårt sjuka flickan Rim Al Amir länkar bloggaren (en anonym 40 årig man, om man nu kan lita på sådan uppgifter) och gör det med en hyllning till en moderat riksdagsman, Sten Andersson, som senare övergick till Sverigedemokraterna. Rubriken är En hyllning tilll en fallen hjälte. Det som återges är en interpellationsdebatt i riksdagen om svensk asylpolitik med tonvikt på att för många invandrare får stanna i Sverige. Indirekt betyder kopplingen till artikeln i Dagen att Sverigefidelis inte vill att Rim ska få stanna. Någon annan tolkning är svår att göra.

Ofoget med sådan masslänkningar kommer naturligtvis att leda till att länkarna blir övervakade och sorterade så att missbruket stävjas. Så här ser länklistan till detta enda inlägg ut: dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, smp, smp, smp, smp

Ljudevangeliet

Ljudevangeliet enligt Hi-Fi klubben väcker nyfikenhet och avståndstagande. Maria omfamnar istället för Jesusbarnet en designad högtalare. Jesus utbytt mot en pryl, ett ting, en vara är på ett sätt en fullträff. Tydligare än så kunde man väl inte avslöja den "moderna" människans sökande efter trygghet i materiella ting. Vi byter trons centrum och källa mot varor.

Sakerna är det vi flyr till. Tingen är det vi tillber. Till och med Guds moder Maria har slängt ut barnet och verkar ha fastnat för en högtalare. Att det kan stöta borde den mest sekulariserade reklammänniska förstå.

Tidningen Dagen nämner bilden tillsammans med teknikmagasinets Prylbibeln. Det religisa har fortfarande attraktionskraft. Spänningsfältet mellan lång tradition, stark övertygelse och tro å ena sidan och försöken att prångla ut varor å den andra kittlar natyurligtvis en och annan. Inte minst reklammakarna.

Själv föredrar jag Jesus och Julevangeliet. Men man vet aldrig. Rätt var det är i något vardagsrum börjar den nya hi-fi prylen komma till användning. Och tänk så förvånade alla blir om det de då får höra är Julens evangelium i någon radiogudstjänst... Även en modern högtalare kan bli en Ordets tjänare och råka förmedla ett verkligt evangelium.

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!

Idag har jag fått ett inlägg i valdebatten publicerat i tidningen Dagen. Med några ords förtydligande återges artikeln nedan.

En fråga som säkert väcks av inlägget är hur jag kan påstå att fromma moderater eller socialdemokrater representerar utifrån kommande krafter. Svaret är att det är deras partier som har ett starkt inflytande över politiken och det är tydligt hur dessa nyttjar kyrkan som en spelplan för egna frågor. Den som styr kyrkan styr också en gigantisk folk- och opinionsbildande apparat. Vem vill avhända sig kontrollen över den?

Lägg till att partierna ser som sin främsta uppgift att företräda de icke aktiva. Om de som är valda ser sig som representanter för dem som inte omfattar kyrkans tro och bekännelse så leder det obönhörligt (!) till en inre sekularisering. Kyrkan blir mindre kyrka och mer offentlig institution för samhällsinsatser. Därav påståenden om partierna som utifrån kommande krafter.

Och i ett tidgare inlägg har jag frågat efter partiernas teologiska hållning - för en sådan måste till om man ska fatta beslut om gudstjänstordningar, böner och annat viktigt i kyrkans liv. Jag upprepar gärna dessa frågor om kyrkans lära. Varje intresserad väljare borde ställa dem till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson eller deras partikamrater i Svenska kyrkan.!

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Och här artikeln:

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!
Vid kyrkovalet den 20 september finns en möjlighet att bryta partiernas makt i Svenska kyrkan. En förändring nödvändig för kyrkans överlevnad som kristen kyrka.

Det är osunt att de politiska krafter som styr samhället också kontrollerar kyrkan. Så förhindras profetisk samhällskritik och uppgiften som salt i världen försvåras. Visst kan politiska partiers företrädare vara fromma, men de företräder ett sekulärt inflytande. Partierna är livsåskådningsmässigt neutrala. Utifrån kommande krafter styr Svenska kyrkan.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det otänkbart att sekulära organisationer, än mindre partipolitiska grupper, skulle leda och styra en kristen kyrka. I grunden strider en sådan ordning mot kyrkans väsen - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Politiska ideologier och partiprogram har primärt andra mål än att styra en kyrka. Teologi, tro och kyrka har andra källor än politiska ideologier. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Partiernas dominans har skapat ett nytt valbarhetskriterium. För att bli vald, även som präst, krävs partimedlemskap. Det blir viktigare än att prästerna är det Heliga Gudsordets tjänare. Under senare år har partiernas total dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till (t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och Frimodig kyrka).

Partierna ser sig som demokratins garanter. Som om kyrkan inte kunde röra sig utan partipolitiska stödhjul. Denna myt behöver demonteras. Kyrkan fungerade långt innan partierna fanns till. Och demokrati finns i många former. Folkligt inflytande kan organiseras utanför partier och politik. Om demokrati förutsatte partistyre så skulle väl alla folkrörelser och trossamfund behöva ha partipolitiska överrockar?!

Partierna vill företräda dem som sällan aktivt är med. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, på ”eliten”. Just i kyrkan är det de minst aktiva som ska påverka och styra. Varför?

Inte ens om partierna försökte styra den Romersk katolska kyrkan, Pingströrelsen, Muslimska församlingar eller Idrottsrörelsen så vore den politiska maktutövning godtagbar. En sådan religiös makt står i strid med det partierna annars arbetar för: ett modernt sekulärt samhälle.

Motsägelsefullt nog menar de politiska partierna och deras ledare att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Det är ju bara inte möjligt om man ser på följande maktfördelning i kyrkomötet: 71 (s), 45 (m) och 41 (c). Tre riksdagspartier har tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet. Tala om politisk styrning.

Partierna respekterar inte heller sina egna beslut. I kyrkomötet kan partierna stå bakom en kristen bekännelse. Där företräder de kristen tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna religiöst neutrala. De politiska partier som styr ett trossamfund med en hög kristen bekännelse bör rimligen företräda tron utanför kyrkmurarna. Men partierna vränger av sig den fromma kappan varje gång man uppträder utanför kyrkmurarna! Hur trovärdigt är det?

Partierna (s, m och c) har i Svenska kyrkan bestämt att: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Tror någon att partierna står bakom sitt eget beslut?

Den 20 september kan partipolitiseringen av Svenska kyrkan hejdas. Låt kyrkan vara kyrka!

Påkristning viktigare än partipolitik!

Cheredaktör Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver i sin ledare om partipolitiken i Svenska kyrkan. Anledningen är att den blivande Stockholmsbiskopen Eva Brunne försvarar politiseringen och varnar för att kyrkan annars blir en förening eller en sekt.

Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.

Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.

Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.

Evangelikaler mot Högskoleverket

Det evangelikala Sverige (Stefan Swärd, ordförande i Claphaminstitutet, Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare i EFS, Dan Salomonsson, pastor i Pingstkyrkan, Uppsala Ulf Ekman, pastor och grundare av Livets ord, Uppsala Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen) går i Dagen till attack mot Högskoleverket och dess granskning av de teologiska och religionsvetenskapliga utbildningarna.

Skribenterna anser att: Högskoleverkets granskningar i för stor utsträckning är präglade av ganska snäva och föråldrade synsätt där högskoleverksamhet strikt ska strömlinjeformas.

De hävdar också att:Högskoleverket har en tydlig agenda att pressa de olika teologiska utbildningarna att bli allt mindre konfessionella, och låta en tydlig tro bli en otillåten grund för huvudmannaskap, studentrekrytering och lärarrekrytering. Den formen av statlig styrning finns det all anledning att ifrågasätta och gå emot.

På denna blogg finns flera tidigare inlägg med ungefär samma kritik. Högskoleverket manar fram en stordrift, för hur ska man annars kunna hålla sig med en sådan bredd och mångfald som de efterlyser? Högskoleverket vill ansa den teologiska gräsmattan med en gräsklippare som inte lämnar mycket kvar. Det är dumt, eftersom det i den mångfalden, som Örebro Teologiska Högskola, Newmaninstitutet och ITH i Stockholm erbjuder, finns goda kvalitéer och tillgångar som man därmed utdefinierar och mister. Dumt och kortsynt!

Teologi- och religionsutbildning ifrågasatt

Tidningen Dagens ledare kommenterar Högskolverkets granskning av teologi- och religionsutbildningarna i landet. Thomas Österberg skriver: I fråga om universiteten gäller Högskoleverkets kritik mot teologi- och religionsvetenskapsstudierna bland annat att delar av den pastorala delen av prästutbildningen i praktiken har flyttat in på universiteten. Svenska kyrkans inflytande över universiteten har därmed ökat, enligt myndigheten, trots att tanken var den motsatta när kyrkan skildes från staten.

Att skilja teori och praktik åt är nu inte det enklaste i en yrkesutbildning av präster och pastorer. Akademi och församlingsmiljö behöver gå hand i hand. Jämförelsen kan göras med att utbilda läkare i medicin och läkemedelskunskap, men säga att de absolut inte får sätta sin fot på ett sjukhus eller komma i kontakt med patienterna under handledning.Likväl som ateisten kan den troende ha ett akademiskt förhållningssätt. Frågan är bara vilka utgångspunkter staten tillåter.

Granskningen väcker en ideologisk fråga av rang: kan akademierna ha kontakter med avnämarna, de som sedan ska anställa en hel del av studenterna, eller är akademin en "ren" plats? Och de religiösa föreställningarna ska de förvisas bort från forskningen eller har de en plats där?

Med tanke på den avhyvling av många utbildare inom området tvingas utstå i denna granskning finns det goda skäl att ifrågasätta granskningens bevekelsegrunder. Egtersom man vill ha stora forskningsmiljöer och en väldig bredd på lärarnas kompetens måste det ju betyda att idealet är de allra största institutionerna och stordrift. Dessutom drabbar kritiken kyrkan för att man anlitar utbildningsinstitutionerna. Det blir konfessionellt och kyrkan får ett allt större inflytande! Man undrar i vilken historisk epok och i vilken världsdel granskarna befunnit sig i? Enstaka kurser ger väl inget inflytande över fakultet och institution. Det lutherska monopolet försvann för åratal sedan.

Nu är det troligen så att kritiken syftar till att man vill ha bort allt som andas av religiös övertygelse och tro. Sådant hör inte hemma i universitets och forskarsamhället, tycks man tänka. Borde man inte ha samma krav på sina internationella samarbetspartners i Tyskland, i England och i USA? Där har privata intressen stort inflytande och kan inrätta professurer och dominera hela fakulteter. Inte för att det är drömmen, men för att det också bidrar till mångfalden i utbildningsväsendet.

Är det så illa som granskning utmålar det - är underbetyget i lika hög grad Högskoleverkets som Universitetens och Högskolornas. Det är nog så att Svenska kyrkans uttåg från universitet och högskolor skulle dränera dessa instutioner på studenter så att man blev otroligt mycket snävare än idag. Men varför inte. Ett Svenska kyrkans eget universitet med ekumenisk prägel vore välkommet!

Nyheter flödar i mobilerna

En ny mobilsajt har sett dagens ljus. Det är tidningen Dagen som fortsätter att spänna de digitala musklerna. Och de bjuder oss andra att titta in för att se resultatet.

Emanuel Karlsten som är redaktör för Dagen på nätet berättar på sin blogg om hur man på några timmar fick till sin nya mobiltjänst - där man kortfattat i notisform får nyhetsflödet sorterat i olika kategorier. Och han tipsar andra om hur man gör. Här finns ingen rädsla för konkurrensen. Ju fler som vågar desto bättre tycks man tänka.

Det är enkelt, förtjänstfullt och bra. Skönt att Dagen inte ligger still och bevakande väntar utan att man med aktiv förnyelse ger sig i kast med det tekniken kan erbjuda. Det är märkbar skillnad på attityd förr och nu. Världen skrämmer inte på samma sätt.

De stora drakarna har teknik och ekonomi att tidigt erbjuda nya tjänster. Dagen har inte deras resurser att vara tidigast och först - men de ger sig inte utan ökar sitt sortiment efterhand.

Och vad kan man få veta? Att Caroline af Ugglas ber innan hon somnar - något Dagen läst i DN. Man får läsa om Olle Carlsson välkomnandes som kyrkoherde i Katarina kyrka och om att EFK planerar att avsäga sig vigselrätten, fast inte just nu. Så småningom kan ju denna tjänst leda till att man också behöver vässa sina nyhetsklor ännu mer - så att man får fler "egna" nyheter som kan motiver att använda just dagens mobiltjänst. Men en lyckosam start, måste jag säga!

Religion och politik ska hållas isär, påstår Reinfeldt

Historien upprepar sig ibland på det mest beklämmande sätt. När Fredrik Reinfeldt inte vill träffa företrädare för folkrörelser eller trossamfund och religioner gör han samma misstag som Carl Bildt begick under sin tidigare regeringstid. Ointresset leder till klyftor och misstänksamhet. Enbart de socialdemokratiska ministärerna har varit intresserade av de intryck och erfarenheter som sådan möten med religiösa ledare kunde resultera i.

Svenska ekumeniska nämnden kunde på sin tid ha kortrare seminarier t ex om etik när man mötte Olof Palme både på Harpsund och på stiftsgården Stjärnholm. Även med respekt för att en statsminister är otroligt inbokad och upptagen blir signalen tveklöst att det inte finns intresse för en betydande del, den religiösa, av det svenska samhället.

Tidningen Dagen redovisar idag hur Sveriges Kristna Råd (SKR) försöker finna draghjälp i Europa för en dialog på högsta nivå. Dagen skriver: Men inför EU-ordförandeskapet försöker SKR hitta en annan väg för audiens hos statsministern. Lennart Molin menar att Europa generellt är bättre på att ta tillvara på samhällsengagemanget från religiösa företrädare.
- Ja, det står uttryckligen i Lissabonfördraget att det ska finnas en sådan dialog. Och det har ju redan börjat praktiserats på EU-nivå. Så där finns ju regelbundna möten med kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso.

Dagen intervjuar Sverige statsminister Fredrik Reinfeld som ger svar som öppnar för en medveten bodelning mellan politik och religion: Vad säger du om att religionen har en mer betydelsefull roll i Europa än i exempelvis Sverige?
- Vår grundläggande utgångspunkt är ju att religion och politik ska hållas isär. Vi har ju dessutom inte samma religion inom hela EU. Här finns alla världsreligionerna på plats.- Därför är det viktigt att inskärpa att det vore klokt för hela EU att hålla politiken isär eller att åtminstone signalera en respekt inför olikheter i syn på religionsutövning.

Med en sådan hållning får ju den partipolitiska makten över Svenska kyrkan ny belysning. Religion och politik ska hållas isär! Jasså?

Om statsministern och tillika Moderaternas partiledare anser att religion och politik ska hållas isär borde nästa fråga bli: Styr och kontrollerar Moderaterna tillsammans med socialdemokraterna Svenska kyrkan? Den frågan ställs aldrig av Dagen (typiskt nog). Men hade den ställts blir Reifeldts nästa reflekterande svar i samma intervju av särskilt intresse:- Så kan det säkert vara. Men vi ser inte det som att utgångspunkten ska vara att politiken görs upp tillsammans med religiösa uttolkare eller religiösa ledare av det enkla skälet att vi inte vill ha en sammanblandning av religion och politik. Vi tycker att i de fall vi har sett detta i världen så förskräcker exemplen snarare än tvärt om.

Vad gäller förhållandena i Svenska kyrkan kunde det inte uttryckas bättre!

Nystajlad Dagen

Nu har någon rört om på skrivbordet igen. Så kan det kännas när man besöker "nystajlade" Dagen på nätet. Tidigare hade man en lite annorlunda men klart överblickbar förstasida. Men med för små stilsorter.

Nu har man stajlat om sig efter rådande mode. Det är bara att jämföra Nerikes Allehandas förstasida med Dagens. Eller om man så vill med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Modellen är artikelingångar med rubrik och bild till vänster i en dubbelspalt. Och två spalter till höger med diverse tips och andra ingångar. Sydsvenskan och Barometern använder samma upplägg.

Att man klär sig som modet föreskriver behöver inte vara enbart negativt - men det blir ack så stereotypigt. Man hade kunnat göra mycket med sin tidigare ganska strikta layout för att öka överskådligheten och bättre lock till läsning. Där fanns ändå något som var eget och gav karaktär, det var annorlunda och bröt av mot gängse nättidningar. Nu kräver materialet man erbjuder desto mer av lyskraft och orginalitet för att man ska kunna försvara och rättfärdiga sin anslutning till andras lösningar.

Med tiden kanske det visar sig ha gjort sidan mer tillgänglig för dem som är vana att en tidning på nätet ser ut så: Dubbelspalt till vänster med nyheter och dragande artiklar och allt diverse i två spalter till höger.

För en nättidning är överblickbarhet ett viktigt ingångsvärde. Men läser man Aftonbladet eller Expressen på nätet har "kvällspressen" andra filosofier. Där ska det röra sig så mycket som möjligt, det ska spreta och finnas massor av material att fångas av. Scrolla ner hela sidorna längd och man ser mångfalden. Målet är natruligtvis att dras in i tidningens material och sidor. Och det borde man studera närmare. Vad händer när man vill lämna sidan två eller tre? Vilka val har man då?

Tidigare har jag kritiserat Dagen för att man, riktigt enligt filosofin att man ska hålla sina läsare kvar på de egna sidorna, undvikit att länka till det man skriver om. Den tidning som vågar det experimentet kommer å andra sidan att bli använd just som uppslagsbok. Där får man tillgång till mer material som den vetgirige annars måste söka upp själv. En sådan nättidning skulle locka mig! Så min kommentar till Dagen är inte helt positiv: omdömet blir ett tveksamt: nja.

Ja till religionskritik

Tanken att religion skulle vara fredad från kritik är en totalitär inställning. Inskränkningar i yttrandefriheten håller man sig mest med i enpartistater och diktaturer. Nej till kritikförbud. Nyhetsförmedlaren Reuter rapporterar.

Men samtidigt kan man inte annat än önska att kritik vore saklig och välgrundad. Och att man inte bara ska flytta på gränserna så att man hur långt som helst kan skända, förlöjliga och trampa på det som andra människor värderar mycket högt. Men det är en fråga som handlar om moral och inte om förbud.

Respekt för andra människors övertygelser tycker vi i vårt land är en självklarhet. Men alla delar inte den hållningen - och har mycket stor frihet att hålla på. Den som känner att ens tro, politiska uppfattning, behandlas orättfärdigt illa får själv använda yttrandefriheten, får säga emot, ska höja sin röst. Har rätt att be folk tiga. Det kan man nämligen också göra.

Elisabeth Sandlund skriver klokt i tidningen Dagen: Att muslimer över hela världen blev djupt kränkta av de så kallade Muhammedkarikatyrerna kan det inte råda någon tvekan om. Lika glasklart är det att många kristna blir bestörta och förtvivlade när Jesus framställs på ett sätt som uppfattas som profanerande och hädiskt. Men att lägga locket på och försöka lagstifta bort religionskritik är ingen lösning på de problem som bristande insikter om och respekt för det heliga skapar. FN:s råd för mänskliga rättigheter riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv genom tilltag av detta slag.

I grunden behöver vi försvara yttrandefriheten åt alla håll. Hotet mot yttrandefriheten är större och betydligt allvarligare än de dumheter somliga ägnar sig åt för att racka ner på andras övertygelser. Sverige och landets religiösa samfund bör gemensamt avvisa FN:s stolligheter.

Kyrka och partipolitik

Om ämnet kyrka och partipolitik skriver moderaten Andrea Femrell i tidningen Dagen. Hon förordar den "smala vägen" för Svenska kyrkan: Den smala vägen innebär att kyrka och stat en gång för alla skiljs åt och att de som är aktiva i en församling själva väljer de företrädare de vill ha och att dessa inte kopplas ihop med politiska partier. Politikerna får i stället fokusera på sådant som berör begravningsväsen och kulturminnesvård.

Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.

Barn är andliga varelser

Barnrättsakademin i Örebro höll häromdagen ett seminarium om barns rätt till andlighet. Man ville uppmärksamma frågan utifrån Barnkonventionen som i fyra artiklar framhåller rätten till andlig utveckling. Det borde komma som en väckarklocka för personer och krafter som försökt hålla tillbaka andligheten som trossamfunden vårdar och värnar i vår tid. Frågorna bör oroa dem som velat låsa och stänga om andligheten, de som försökt förvisa all tro, och andligt liv förenat med praktiserad tro, in i en snäv privat sfär. Barn är faktiskt mycket andliga varelser!

Tidningen Dagen ger ett referat av det som hände. Snart kommer också föredragen att läggas ut på Barnrättsakademins hemsida. När man funderar över ämnet är det viktigt att fråga sig om andlighet kan existera utan att man utövar den, har en praktik. I kyrkan finns den med allehanda uttryck som i gudstjänst och liturgi, som bön och lovsång, som meditation och kontemplation. Andigheten och hur den bör få plats och underbyggas hos barn kan man inte låta de sekulära krafterna kontrollera eller ta kontrollen över.

Mitt lilla korta inlägg (20 min) ska snart också finnas där. Jag hävdar att beprövad andlighet såsom den närs och fördjupas i den kristna kyrkan inte längre kan stängas ute från barns tillvaro i barnosorg och skola. Barn behöver ha tillgång till det stora och beprövade arvet. Hindra dem inte, säger Jesus, vilket jag kommenterar i ett tidigare blogginlägg med några av de synpunkter som fanns med i mitt bidrag.

Rockvideo som kränker kyrkorummets helgd

När en rockmusiker står på ett altare i en kyrka med stövlarna på - hur tänker man då? Om han står där som en i ett band som tagit hela kyrkans kor i besittning och spelar rockmusik undrar man vad skälet är. Är det en kristen rockgrupp som förkunnar evangeliet? Är det ett oratorium som berättar om Jesu lidande och död? Nej, här får man ett ett metallrockens avståndstagande från kyrka och tro med ett sexuellt övergrepp på ett barn som spiken man hängt sin rockvideo på. Gruppen som spelar har uppmärksammats i Sundsvalls Tidning och i Dagen. Flera bloggare har kommenterat bandet Angtorias rockvideo och inspelningen i Njurunda kyrka. Kyrkoherde Olof Lönneborg har egendomligt nog försökt släta över och försvara inspelningen. Det var dumt och han borde medge misstaget! 

Det finns mycket att förvånas över. Att stå på ett invigt altare med stövlarna på är ett grovt övertramp. Blasfemiskt naturligtvis eftersom altaret är tecknet för och symbolen som tydliggör att Gud är i sitt heliga tempel, i sin kyrka. Altarbordet står också för Jesus, den korsfäste. De fem konsekrationskorsen i altarskivorna är ett uttryck för det. Sådant beteende kan man inte, ska man inte, tolerera eller försvara. Rocklåten handlar om ett sexuellt övergrepp och i videon framgår att det är en präst som förför. Om rocklåten skall vara en protest mot sexuella övergrepp som begåtts inom den kristna kyrkan så förtas det intrycket av sättet man behandlar kyrkorummet. 

Texten kan man hitta på nätet. Den är inte ett tydligt uttryck för protest mot övergrepp utan lika mycket ett angrepp på kyrkans tro och ett avståndstagande från Gud och det heliga. Här ett utdrag: Let his holy choirs sing in sodomy, praise be! Surrender your body and soul unto him Demoralize me! Delar av texten sjungs av en kyrkokör i kåpor på en orgelläktare och med ögonbindlar. Övertydligt visar man att kören (församlingen, kyrkfolket) inte ser, inte det onda som sker. So he crept into my room Whispered my name, took my innocence away I'm only five, a perverts concubine God has a plan for us all.

Gud blir själv delaktig i det som man ska förstå är prästens övergrepp. Gud blir ansvarig eftersom det blir en del i Guds plan. Ja, det blir till slut Guds egen hand som gör ogärningar. I've been touched by the hand of god My sordid tale, his lies are blasphemy... Och videon bör man se. Den hittar man på Angtorias hemsida. 

Hur duktiga att spela gänget är, och hur uppmärksammat bandet än är på väg att bli, så borde man inte upplåtit en kyrka för den här inspelningen. Det är nämligen ett brott (strider helt) mot kyrkoordningen 41 kapitlet §3: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 och 2 § bara (gudstjänster, biskopliga ämbetshandlingar, kyrkliga handlingar - min kommentar) om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. I svart på vitt står att sådant här INTE får förekomma. Och det enkla testet är väl: kan Du tänka Dig att Din hemkyrka användes på detta sätt?

Vigselrätten ifrågasatt

Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!

Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.

Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.

Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.

Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.

Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.

År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom infö­rande av registrerat partnerskap.

Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.

Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.

Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.

Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.

Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?

Risk att vi inte tar ansvar för de svagaste

Arbetslinjen drivs för långt. Kraven blir omöjliga för dem som inte förmår eller mäktar! Kraven på prestation har ökats och blir alltmer till villkor för stöd och bistånd. Regeringens politik går för långt. De svagaste hamnar i farozonen. Läs tidningen Dagen och se vad Helle Klein, Lennart Koskinen och Esbjörn Hagberg tycker.

Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.

Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.