Rättigheter och skyldigheter

Tankarna löper vidare efter Hildebrandts och Neumans artiklar i SvD Frågan om individers mänskliga rättigheter har sin motpol i frågan om skyldigheter. Man kan undra hur det kommer sig att någon deklaration inte finns om vad humaniteten skulle kräva av enskilda människor och stater. Utan de som ska "leverera" rättigheterna, oftast stater, får lita till rättighetsdokumenten.

Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.

Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.

Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.

Ja till religionskritik

Tanken att religion skulle vara fredad från kritik är en totalitär inställning. Inskränkningar i yttrandefriheten håller man sig mest med i enpartistater och diktaturer. Nej till kritikförbud. Nyhetsförmedlaren Reuter rapporterar.

Men samtidigt kan man inte annat än önska att kritik vore saklig och välgrundad. Och att man inte bara ska flytta på gränserna så att man hur långt som helst kan skända, förlöjliga och trampa på det som andra människor värderar mycket högt. Men det är en fråga som handlar om moral och inte om förbud.

Respekt för andra människors övertygelser tycker vi i vårt land är en självklarhet. Men alla delar inte den hållningen - och har mycket stor frihet att hålla på. Den som känner att ens tro, politiska uppfattning, behandlas orättfärdigt illa får själv använda yttrandefriheten, får säga emot, ska höja sin röst. Har rätt att be folk tiga. Det kan man nämligen också göra.

Elisabeth Sandlund skriver klokt i tidningen Dagen: Att muslimer över hela världen blev djupt kränkta av de så kallade Muhammedkarikatyrerna kan det inte råda någon tvekan om. Lika glasklart är det att många kristna blir bestörta och förtvivlade när Jesus framställs på ett sätt som uppfattas som profanerande och hädiskt. Men att lägga locket på och försöka lagstifta bort religionskritik är ingen lösning på de problem som bristande insikter om och respekt för det heliga skapar. FN:s råd för mänskliga rättigheter riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv genom tilltag av detta slag.

I grunden behöver vi försvara yttrandefriheten åt alla håll. Hotet mot yttrandefriheten är större och betydligt allvarligare än de dumheter somliga ägnar sig åt för att racka ner på andras övertygelser. Sverige och landets religiösa samfund bör gemensamt avvisa FN:s stolligheter.